 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Fredrik Hansson
publicerad 29 mar 2011 kl. 06.00:
Atombomben över Nagasaki 9:e augusti 1945. Fotot är taget från ett av de attackerande planen.
Ett fruktansvärt scenario
Den 6 augusti 1945 släpptes den första atombomben över Hiroshima och i år blir det 66 år sedan detta hände. Försök att tänka er vad som skulle hända om någon släppte en atombomb över Stockholms city idag.
Förutom det radioaktiva nedfallet uppstår vid en atombombsdetonation elektromagnetisk strålningen som slår ut all elektronik i sin väg. Tänk bara om en medelstor bomb skulle detonera ombord på en av alla färjor som trafikerar sträckorna mellan Stockholm, Helsingfors, Tallinn, Riga eller Gotland... För det första skulle färjan förintas omedelbart och alla ombord också, men inom bråkdelen av en sekund skulle även alla fartyg i närheten försvinna för alltid med man och allt. Sedan skulle den elektromagnetiska strålningen slungas iväg åt alla håll och utan pardon slå ut allt i sin väg - flygplan som startat skulle kanske inte att kunna fortsätta flyga efter som de skulle störta när bränslet tog slut, i värsta fall, i bästa fall skulle de lyckas landa innan allt slogs ut.
Sedan skulle döden komma rusande i form av nukleär strålning. Hur man påverkas av det radioaktiva nedfallet och av tryckvågorna som inte är att leka med, beror på hur nära själva detonationen man befann sig.
Sammanfattningsvis skulle förödelsen vara så oöverskådlig att det är svårt att förstå, men dödssiffrorna skulle nog inte att stanna på några tusen - siffran på folk som skulle stryka med de första 12 timmarna skulle nog ligga runt miljonen.
Husen runt omkring i Stockholm city består mest av glas och betong. Glaset skulle bli projektiler och dessa skulle ta död på väldigt många. Inte ens i tunnelbanan skulle man vara säker, för signalerna skulle slås ut, larmen skulle slås ut, kort sagt - allt skulle vara kaos och ur detta kaos skulle paniken komma som ett brev på posten.
Alla ovan jord skulle drabbas och de som befann sig under jord i detonationsögonblicket skulle drabbas efteråt, när de kom upp. Stockholm skulle till stor del vara en stad i ruiner, samma gäller de andra städerna runt omkring.
Radio och tv skulle tystna, så även alla mobiltelefoner eftersom de skulle dö av strålningen. Internet skulle inte kunna användas, eftersom servrarnas kretskort skulle ha bränts sönder av den elektromagnetiska strålningen.
Allt skulle, för några sekunder, vara dödstyst. Sedan skulle skriken komma, om nu någon mot förmodan fortfarande levde i cityområdet.
Nu invänder någon säkert: "Dessa dödsbringande tingestar är väl inlåsta i olika bunkrar?" Men det kan man aldrig vara säker på, läs bara Jan Guillous romaner "Ingenmansland" och "Den enda segern", de handlar om en rysk, stulen atombomb. Och glöm bomben för 66 år sedan. Utvecklingen har gått framåt även inom den här teknologin - eller rättare sagt - speciellt där. Nu kan en bomb placeras i en mindre resväska.
Tänk bara på hur många som fortfarande dör av de strålningsskador de åsamkades för 66 år sedan. Dessa bomber var relativt små, men tänk på vilken enorm förstörelsekraft de hade.
För inte allt för länge sedan fanns en supermakt med kärnvapen och den finns fortfarande kvar än idag, trots politikernas tal om att ondskans imperium (Ronald Reagan myntade uttrycket som syftar på CCCP) inte finns kvar längre. Glöm allt snack om att det ska vara kärnvapenfria zoner och allt annat dravel, detta stämmer inte med verkligheten. För under ytan härskar de atomdrivna ubåtarna - och nu menar jag inte jakt-ubåtar, utan ubåtar av samma typ som i boken av Tom Clansy, "Jakten på Röd Oktober". Dessa ubåtar har möjligheten att avfyra döden under ytan och det är inte bara Ryssland som har dessa dödsbringande fartyg, även USA har liknade fartyg.
Det är skrämmande att inte veta var och när en atombomb ska explodera.
Tänk bara på vad som hände när Tjernobyl exploderade, hur rädda var inte folk när de förstod vad som hänt, även om det tog ett tag innan vi fick veta hela omfattningen av händelsen som sedan präglat mångas liv. Det var rätt många som strök med, både av räddningsarbetarna som arbetade på marken och de som flög över i helikopter.
Nu finns där en hel spökstad som ett monument över människans dårskap och iver att hantera sådant som hon inte förstår. Denna stad kommer aldrig under min livstid att vara beboelig för människor igen. Man kan besöka staden, men inte bo där.
Med detta som bakgrund kan ni tänka er hur Stockholm city eller någon av de andra städerna som skulle drabbades av nedfallet, skulle se ut efter en detonation.
När allt var över skulle dödssiffrorna vara högre än jag tidigare skrev. Vi tänker oss att det har gått en vecka sedan detonationen. Dödssiffrorna skulle säkert vara uppe i flera miljoner och fler skulle vara döende, vi det här laget skulle sjukvården totalt havererat på många ställen.
Detta är ett fruktansvärt scenario som jag målat upp, ingen vore gladare än jag om det aldrig inträffade, tro mig. En nukleär vinter vill ingen uppleva - det är kallt som det är nu ändå.
"Men vad vill du ha sagt med detta?" frågar sig nu någon. Jo, att vi inte kan ta för givet att någon alltid ska veta bättre. Glöm aldrig händelsen i Hiroshima och Nagasaki för 66 år sedan. För det har de inte gjort. Vi får inte heller glömma 1986 års händelse i Tjernobyl, för det kommer att häda igen om vi inte tänker oss för noga samt inser att kärnkraft är dödligt, det är ingen ren energi. Detta kan slå tillbaka mot oss, så tänk först och handla sen - inte tvärtom som nu. Det krävs så lite för att katastrofen ska vara ett faktum.
Jag är inte någon miljökämpe, men jag är emot onödigt lidande samt politikers förbannade klåfingrighet.
Se till att gör rätt och lär av historien, upprepa inte fel och orsaka ännu fler katastrofer bara för att bevisa att det går. Tänk bara att det inte har gått mer än cirka 70 år sedan miljoner av oskyldiga civila mördades i olika dödsläger av nazister, och Sverige bara såg på när detta hände.
Tänk på detta någon gång och skänk dessa människor en tanke.
|
