2) Peter pan: inget osannolikt scenario.När vi skulle sova i skift i extrasängen o det var dotterns tur att vaka började maken att jämra sig högt. Dottern ringde på personalen som kom rusande med alla slags apparater o han fick något lugnande.Så somnade jag om o samma sak igen.Läkaren trodde att han höll på att dö.Då kom dottern på vad det var.Jag snarkar nämligen o har därför inte fått sova i hans rum på många år nu.När jag somnade på extrabritsen o började snarka vaknade han men kunde ju inte säga vad det var.- Är det mammas snarkning, underade dottern. Han nickade. Jag fick ligga resten av natten i ett sköljrum på en bår o snarka o hela avdelningan skrattade åt oss på morgonen

Pia I, visst kan man fira döden när en människa har fått leva ett långt och strävsamt men ändå tillfredsställande liv. Flera sådana ljusa och glada minnesstunder har jag varit med om, och det känns väldigt fint när man anar att döden var välkommen ... Däremot har jag oerhört svårt att tänka mej att jag skulle upplevt feststämning vid min sons begravning, detta trotts att kamraterna hade pyntat så oerhört vackert och valt fantastisk musik ... Själv fick jag för sex år sedan veta att jag inte hade lång tid kvar att leva. Då satt vi min make, min käraste väninna och jag och planerade hur min begravning skulle utformas. Det är något som man gärna skjuter ifrån sej så länge livet rullar på som vanligt - men det underlättar mycket för dom anhöriga att känna till önskemålen, så det vill jag faktiskt rekommendera. Åtminstone att skriva ner sina tankar om hur man vill ha det - I mitt fall blev det tydligen ett sätt att gardera för överlevnad på obestämd tid :)