POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av REJ publicerad 20 jan 2007 kl. 14.37:

Leijonhufvud inför nytt begrepp - "skuldprincipen"

Madeleine Leijonhufvuds senaste krumsprång i rättsäkerhetsdebatten förvånar inte. Huvudtemat är som vanligt att alla som vill förbättra rättsäkerheten är potentiella våldsverkare.
När Madeleine Leijonhufvud, Professor i straffrätt vid Stockholms universitet, (DN. 18/1) försöker bemöta Maciej Zaremba (DN. 13/1) snubblar hon över sin egen argumentation, vrider och vänder på alla begrepp. Leijonhufvud inleder med de vanliga anklagelserna att avsikten med rättsäkerhetsdebatten är att våldtäktsmän och incestförövare skall gå fria, absurt. Leijonhufvuds påstående att det skulle vara huvudsyftet för alla som engagerar sig i rättsäkerhetsfrågorna åtföljs givetvis inte av någon förklaring till varför så många människor skulle hysa sådana sympatier. Vad Leijonhufvud inte uttrycker i klartext men låter ana, är säkert samma påståenden som återfinns i Eva Lundgrens "forskning", det finns landsomfattande pedofila nätverk som ägnar sig åt incestuösa orgier, mord och kannibalism. Dessa nätverk vill legalisera sina övergrepp mot kvinnor och barn och kräver därför rättssäkerhet.

Leijonhufvud blandar en kompott av brottsoffers och misstänktas rättssäkerhet, kampen mellan kvinnor och män. Som vanligt är det ett stort antal ej namngivna (mörkertal) domare och jurister som väljer att låta Leijonhufvud föra sin talan. Resonemanget bygger på att det finns en självklar polaritet mellan grupperna. Det är svårt att följa logiken i Leijonhufvuds tankegång, på vilket sätt skulle det gynna brottsoffren att oskyldiga blir dömda? Vid fortsatt läsning får denna fråga sin förklaring, i resonemanget om oskuldsprincipen, det finns inga oskyldiga det finns bara ännu ej dömda! Leijonhufvud för alltså in ett nytt begrepp i debatten, "skuldprincipen", kan nog vara den korrekta benämningen av detta nya begrepp.

Här blir den bild som Leijonhufvud frammanar väsentlig, det är kvinnorna som värnar brottsoffren, medan männen marscherar fram i slutna led till försvar för alla förövare. Utifrån detta resonemang blir Leijonhufvuds verklighetsuppfattning begriplig. Det finns inga oskyldiga bara ej dömda. Den som hävdar något annat, är förmodligen en potentiell förövare som skyndar till sina skyldiga bröders försvar. Med den övertygelsen blir också önskemålet om ett rättsväsende som mer tar ställning för den goda saken, än till individens skuld/oskuld, förklarligt. Med närmast fundamentalistisk övertygelse argumenterar Leijonhufvud för som hon skriver en mer nyanserad verklighetsbild. Nyanserna i detta består förmodligen i att synen på bevisvärdering blir så nyanserad att domstolarna i brist på bevis kan döma de "skyldiga" ändå. Leijonhufvud förskräcks också över att en granskning av rättsäkerheten kan minska socialtjänsternas möjligheter att i efterhand korrigera felaktigt frikända genom att avskilja den ej dömde från barn och familj.

Leijonhufvud kan tolkas som en förvirrad person som enligt egen övertygelse, deltar i kampen mellan ont och gott. Det fundamentalistiska förutsätter hängivenhet och en övertygelse att individer är underordnade saken och alltså är några oskyldigt dömda individer helt utan betydelse. Detta är den välvilliga tolkningen.

Men Leijonhufvud och hennes gelikar kan betraktas ur ytterligare ett perspektiv, det som för mig framstår som det mest troliga. Leijonhufvud och Diesen är personer som skapat sig positioner genom olika utspel, av främst populistisk karaktär, i mediala samanhang. Detta har inte medfört motsvarande förtroende inom juristkåren snarare tvärt om. En fördjupad debatt om rättsäkerhet och utredningar av uppenbara rättsövergrepp mot enskilda individer skulle vara slutet för dessa båda populisters karriärer. Det skulle bli tydligt hur ett antal människor främst av egen vinning drivit debatten mot allt större tolerans för rättsröta och dessa två skulle framstå som både oskickliga och lögnaktiga. Att Leijonhufvud och Diesen uppfattar JK och utredningen "Felaktigt dömda" som ett stort hot mot sig personligen är lätt att förstå, därför den hätska och osakliga tonen i debatterna. Det stora men osynliga antalet jurister som dessa två säger sig företräda är nog lika begränsat som förtroendet för deras juridiska kompetens.