POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Marcus Svensson publicerad 22 maj 2005 kl. 14.49:

Monarkin tillhör framtiden

Republikanerna har fel. Vår konstitutionella monarki är ett uttryck för att demokratin tas på allvar.
Odemokratisk. Otidsenlig. Motbjudande kvarleva från den tid då Sverige var en diktatur. Det handlar om monarkin. Debatten om dess vara eller icke vara tog fart efter kung Carl XVI Gustafs omskrivna statsbesök i Brunei förra året. Senare samma år inträffade katastrofen i Sydostasien, där hundratals svenskar omkom. Genom sitt djupt personliga och uttrycksfulla deltagande i sorgen efter tsunamin spelade nämnde kung en viktig roll som samlande gestalt. I ett land där det är kontroversiellt att sjunga nationalsången på skolavslutningar lyckas han förmedla en känsla av samhörighet. Vem ifrågasätter värdet av det?

Kungahusets roll har gradvis förändrats genom tiden. I början av förra århundradet utgjorde det en symbol för stabilitet i den snabba förändringsprocess som omdanade Sverige från ett landsbygdsland med utpräglad fattigdom till ett modernt välfärdssamhälle. I dag har vi ett kungahus som fullt ut accepterat det demokratiska genombrottet och som anpassat sig till ett samhälle där de saknar politisk makt.

Uttrycket "en katedral tar ett århundrade att bygga, men den brinner ned på en natt" är en given utgångspunkt i varje samtal om vårt statsskick. Det har vuxit fram genom sekel av samhällsbyggande, men kan snabbt rivas ned.

I dagens Sverige är det mycket som ska brännas upp eller rivas ned. Allt från den traditionella kärnfamiljen, till normer och värderingar som genom historien burit oss fram till det vi är i dag. Barns rättigheter ersätts med vuxnas intressen och uppfattningen om människans existentiella värde återfinns ständigt i vågskålen. Ja, det är mycket som ska rivas ned för att vi ska få luft och ljus. Men det är förstås sällan vi får reda på hur detta nya kommer att se ut i upplysningens kalla sken.

Jag skulle tro att de flesta inte bryr sig om den principiella diskussionen om monarkins vara eller icke vara. Man förknippar kungahuset med högtider och firande, något att vara stolt över, något som får en att känna sig svensk. Att monarkin är identitetsskapande och har betydelse för vår svenska kultur, liksom för Sverigebilden internationellt råder det inga tvivel om.

Frågan om monarkins framtid finns det all anledning att stanna upp inför, inte enbart för de som anser att den bör förpassas till det förflutna utan även för dem som anser att den tillhör vår framtid. Med hänvisning till kärnfrågan, om alla människors lika värde, är det förstås svårt att argumentera för monarkin. Varför ska en individ stå över lagen och folket?

Samtidigt är det i denna fråga vi hittar försvaret för monarkin. Just därför att ingen människa av naturen är överordnad någon annan måste den politiska gemenskapens statskick och statsform utformas av medborgarna, i frihet. Det hör till varje folks rätt att fritt välja statsform, så länge den inte kränker någons naturliga rättigheter. Och eftersom ingen har en naturlig rätt att bli statsöverhuvud, så innebär konstitutionell monarki av vår typ inte heller någon kränkning av någons rätt. Därför, och då den vilar på folkets samtycke, är monarkin demokratiskt helt legitim. Att tronen går i arv är då heller inget konstigt. Det gör medborgarskap också. Att neka folket rätten att välja att ha kvar vår konstitutionella monarki som statsform är inget annat än ett uttryck för en elitistisk, antidemokratisk mentalitet. Eller, kanske om man är republikan, en dröm om att en gång själv bli statsöverhuvud.

Den faktor som till syvende og sidst avgör monarkins överlevnad är stödet från svenska folket. Eftersom det inte vacklar, utan tvärtom på senare tid har stärkts, finns det ingen anledning att ifrågasätta monarkin utifrån uppfattningen att den är odemokratisk.

Detta kan vara värt att ha i tanke när stridsropen mot monarkin rungar som högst. Frågan om monarki kräver ett visst mått av ödmjukhet, från alla parter. Varje stat och nation har sina egenheter, sin kultur, sina egna sociala sammanhang, sina egna symboler och sin egen nationella identitet. Människor lever i ett större sammanhang än de svenska republikanerna försöker ge sken av. Vad kan bättre avsluta detta resonemang än Carl XVI Gustafs egna ord: "att leva historielöst betyder att stänga dörren mot både det förflutna och mot framtiden".