POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Ulf Nilson publicerad 6 maj 2003 kl. 09.46:

Hemhjälpen får inte köpa tidning

Nedskärning är dagens lösen. Vi måste spara på allt (utom skattehöjningar).
Politiker, byråkrater och journalister vet ofta rätt lite om hur Sverige ser ut på markplanet. Jag har tyvärr fått lära mig, mest därför att jag har åldriga släktingar i Huddinge som drabbats av systemet. En gammal tant måste matas varje dag därför att hon skakar så svårt att hon inte kan äta själv. Hjälpinsatsen får ta max 35 minuter. – Det är omöjligt, berättar en hemtjänsttjej.
Efter 35 minuter sitter tanten kvar vid bordet med munnen halvfull av mat. Den tjej som berättar brukar, av medmänsklighet, ta mer tid. Då får hon kritik av chefen. Färre tjejer ska räcka till fler vårdtagare. – På många ställen vågar man inte dricka en kopp kaffe eller gå på toaletten, berättar en annan tjej. Det är för skitigt. Varför? Jo, städning tar för lång tid.

M in åldrige släkting drabbades av stroke för åtta år sedan. Hans fru, som närmar sig 80 och är i tjänst 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, tillerkändes 10 timmars hemtjänst per vecka. När mannen kom hem och var sämre efter en hjärtinfarkt anhöll hustrun om mer hjälp. Resultatet blev att hjälpen skars ned till knappt hälften. Allt är nu noga schemalagt – av arbetsledare långt från vårdtagarna. – I dag ska jag tvätta, säger hjälperskan. Det står på schemat. – Då får du ta ut tvätten som ligger i maskinen och hänga upp den. – Det går inte. Det får jag inte göra, svarar hon och ger sig helt enkelt av. Enligt uttrycklig order – vi har inte lyckats spåra den – får personalen inte köpa hem kvällstidningarna till paret. Eftersom personalen vägrar att vara ensam med den gamle mannen (som haft epilepsianfall) kan hustrun inte gå till kiosken. Mannen, som är halvt förlamad och ligger för det mesta förvägras därmed den avkoppling tidningarna kan ge. – Kan du hjälpa mig att lyfta hans fötter? frågar hustrun en ung manlig hemvårdare. – Nej, det får jag inte. Det är omvårdnad. Jag är inte på den avdelningen.

Av effektivitetsskäl (lika med spara, skära ned) har tiden delats upp i så små enheter som 15 minuter. Hjälp med uppstigning och bäddning förväntas ta 15 minuter. Den personal som ska hjälpa till har 25 minuters bilväg från Flemingsberg. Det betyder nära en timmes transport för 15 minuters jobb. I effektivitetens namn. Kan man inte pricka in tiden exakt uteblir hjälpen helt. Dammsugaren får bara tas fram på bestämda, schemalagda dagar, oavsett behov, och vissa rum får inte städas alls. Ej heller – men det gissade ni kanske? – får personalen använda mangeln eller köpa hem mineralvatten. För tungt. Och köket. Nej, nej, nej, skriver biståndsbedömerskan Paulina W (i ett sjusidigt dokument så fullt av språkliga fel att man skäms när man läser det). Nej, ingen hjälp alls där. Köket omfattas av hushållsgemenskap, fastslår Paulina strängt. Eftersom en förlamad man inte kan använda diskmaskinen blir detta hustruns uteslutande privilegium – ibland efter en natt av magont och sömnstörningar. Enligt äktenskapsbalken kapitel 2 paragraf 1 ska äkta makar bistå varandra, fastslår Paulina förnumstigt. Så är det i Huddinge och på många andra ställen. Den svenska modellen har kraschat och de som drabbas är inte statsråd med miljonlöner eller snobbiga journalister. Det är de fattiga och de gamla. På markplanet, där de flesta bor, har folkhemmet förvandlats till ett byråkratstyrt kaos.