Detta är ett bidrag i Sourze recensionstävling.
Love & Theft.
En cyniker skulle kunna tro att det hela var iscensatt. Bob Dylan, den för sina texter hyllade barden, skall ge ut sin första egenskrivna skiva på 7 år och drabbas ett par månader innan av en hjärtsjukdom och är - sägs det - nära döden. När skivan sedan kommer visar det sig vara en lång och tung betraktelse över livet och kärleken från vägens slut; det är nästan så man får känslan av att artisten helst skulle ha lämnat oss för länge sedan. Vilket naturligtvis varenda recensent hungrigt kastar sig över och kopplar samman med den Dylan som nyligen låg inför döden.
Att skivan sedan producerades av Daniel Lanois, mäster-producenten som inte bara lyfte Dylan ur åttiotalets gyttja med "Oh Mercy!" utan även var en stor anledning till Emmylou Harris slutliga genombrott - fick musik-journalisterna att gå ner i limbo. Kanske inte direkt; den fick inte alls full pott överallt. Men när man samman-fattade 90 talets plattor var den lätt uppe på full pott.
"Time Out Of Mind" är också paradoxalt nog en lättillgänglig skiva. (Fast det brukar ju vara så i musiken - död och bitterhet är lättare att ta till sig än solsken). Den innehåller tydliga låtar som är snyggt och speciellt producerade och man kan lyssna på dem om och om igen och höra nya ljud av förvrängda orglar och pianon. Nästan alla låtar från skivan har spelats live sedan dess och de har alla arrangerats om och blivit showstoppers på olika sätt. De är helt enkelt överlevande låtar med bra melodier som har visat sig hålla. När sammanräkningens dag (det vill säga på Sony/Columbia efter Bob Dylans bortgång och den stora boxåterutgivningen tar vid) kommer så är över hälften av låtarna givna klassiker i katalogen.
Det är ingen slump, eller bara historierekapitulering, som gör att jag inleder en recension av Bob Dylans nya skiva med vad som hände senast. Jag, och jag vet att detta gäller många med mig i Dylankretsar där den nya skivan redan funnits tillgänglig i ett par veckor, har allteftersom jag lyssnat två gånger dagligen på "Love & Theft" alltmer börjat lyssna på TOOM (Time Out Of Mind). Det kan handla om att bara kolla vad jag tycker om den nu i skenet av den nya. Men det känns som något mer. De här två skivorna är med ett par undantag så olika varandra som två skivor av samma artist kan bli på 4 år. Inte ens i de stunder där Dylan är/försöker vara cynisk, elak eller bara butter så lyckas han inte vara det på samma sätt på L&T som på den tidigare skivan.
Som Jörgen Lindström (en av de seniora Dylankatterna här i Sverige) skrev på en Dylan diskussionsgrupp häromdagen; TOOM är en kall skiva och L&T (Love & Theft) är varm. Det ligger väldigt mycket i detta. Det är ett grunddrag på båda skivorna. På TOOM accentueras det av den sterila produktionen som ibland nästan skiljer Dylans röst från musiken totalt. På L&T står bandledaren Bob Dylan framför Sitt Band i ett garage någonstans eller i en liten klubb i LA. Han tittar på dem precis som på konserterna och utropar "Aw Chucks!" när gitarristen Charlie Sexton drar ut ett solo riktigt magnifikt.
Här kommer en annan Dylan paradox; han har alltid strävat efter ett studiosound som han nästan aldrig kunnat få. Det skall gärna vara live i studion utan några större krusiduller. Tidigare har han gått långt för att bandet hela tiden skall vara på helspänn när man spelar in. Men ändå har han under hela Never Ending Tour (88 till idag) undvikit att spela in med sitt live band. Det finns en viktigt poäng i det här; Dylan spelar nästan varannan kväll året om. Det finns en viss risk för att ett band som spelar så mycket börjar gå på tomgång. Dylan är en skicklig bandledare och verkar lösa det bra. (7 av 10 konserter man hör eller ser numera är bra eller mycket bra. De håller en hög och jämn kvalitet, men bjuder kanske på färre överraskningar än i början av nittiotalet.). När han häromåret gick in i studion och spelade in "Things have Changed" till filmen "Wonderboys" så gjorde han det med sitt band. När han sedan började spela låten live och de första bandkopiorna flöt in så kunde jag verkligen inte med den. Det var inte förrän Dylan arrangerade om låten, till en sämre version och sedan började spela den i det ursprungliga arret som saker började hända. I alla fall började jag gilla den. Det där är en svår balansgång; kan bandet bli sömngångaraktiga när de har spelat in "blåkopian" av låten ? Detta är intressant för mig (och ett hundratal till i Sverige med mig) eftersom jag lyssnar betydligt mycket mer på Bob Dylan live än på skiva.
Återigen har jag skrivit en lite för lång text för Sourze publicering och fortsättning följer i del IV av min lilla Bob Dylan serie.
Hynek Pallas, Samlar på espressokoppar.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
