POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Ola Ahlvarsson publicerad 11 okt 2001 kl. 11.35:

Vad faan hände?

Min verksamhet har gett staten åtminstone hundra miljoner kronor i skatteintäkter. Ett faktum som gör att jag inte ligger sömnlös, även om jag utnyttjar landstingets subventionerade sjukvård.
När IT-bubblan sprack var jag en av de mer centralt placerade personerna. Jag var med och startade Boxman, som sålde CD-skivor på nätet. Därefter startade jag Result, som dels investerade i IT-bolag, dels bedrev konsultverksamhet. Investeringsdelen gick sedermera i konkurs, medan konsultverksamheten fortfarande finns kvar. Det här är min berättelse:

Allt som var rätt i februari 2000 var fundamentalt korkat ett år senare. Expansion blev kostnadskontroll. Vision reducerade till pessimism. Till slut återstod bara "vad var det jag sa". Bygga värde i framtiden blev visa vinst i dag och Sverige som Europas ledande IT nationen blev en patetiskt kort nationell egotripp.

Riskapitalisternas "vi bidrar inte bara med pengar" blev "vi bidrar inte alls". Ikonerna som (ofta utan att själva välja det) hyllades som landsfäder beskylldes plötsligt för att lura stackars (pengaförblindade?) småsparare.

Helt plötsligt blev det dags för alla förstå-sig-på-are som inte gjort ett handtag i den framväxande digitala ekonomin att ta bladet från munnen och beskriva sin tidigare passivitet som en lysande strategi. Vad faan hände?

Själv hade jag fullt upp med att rida ut stormen, rädda de bolag som jag var verksam i. Nu när röken har lagt sig har vi lyckats bibehålla en stabil konsultverksamhet i Result men lämnat kuvösverksamhet och dåligt betalande e-handelsprojekt som kunder.

Jag har till och med hunnit ta min första semester sen vi startade Boxman -97, en semester som jag tillbringade med att läsa Skandinavisk industrihistoria (vilket faktiskt är roligare än det låter) och lägga de första hörnstenarna i vad som kommer att bli en bok: "Entreprenörernas tid".

Boken skall beskriva det senaste århundradets utveckling inom entreprenörskap som faktiskt saknar motstycke i vår historia. Hjulet och elden i all ära men faktum är att det har skapats fler och viktigare förändringar det sista århundradet än under hela mänsklighetens tidigare existens.

Vad som slår mig när man jämför mina egna erfarenheter, rätt
nära Internethysterins epicentrum, med vad Ruben Rausing, LM Ericson, Wallenberg, Krüger, Stenbeck genomlidit under sina värsta stunder så är likheterna slående.

Jag har länge grunnat på vad som skiljer tjänstemannen från den geniala entreprenören. Min slutsats är att svaret är skrämmande enkelt: entreprenörskap har alltid handlat om ett fåtal enkla egenskaper och principer. Entreprenören måste våga, offra, vara envis, men också ha tur som en tokig. En annan viktig förutsättning är att addera sig själv till sin vision.

Alla imperiebyggare som lyckats tror blint på sitt företag och på sin förmåga. Att veta att Tetrapack gick med förlust de första femton åren, att Ericson var nära konkursens rand 1932 och att Nokia var i samma situation så sent som 1990 (vilket föranledde att VD:n hängde sig själv efter att ha
misslyckats med att slumpa bort Nokia till både Ericsson och Volvo) ökar förståelsen för vad företagsbyggande är.

Att Nokia sedan steg 27 000 procent under 90-talet ökar respekten för de som inte ger upp trots att tidens tecken målar en dyster bild. Jag själv och mina kollegor har arbetat nära många av de namnkunnigaste bolagen i den framväxande digitala ekonomin såsom Boxman, Bidlet, Autobytel, Letbuyit, Dressmart, Icon, Spray och Framfab. Vi har sett många av dessa företag födas, växa, blomma ut och ibland vissna.

Jag är stolt över att ha varit med och satsat och försökt. Jag är övertygad om att den så smädade Internetboomen har varit fantastiskt viktig för Sverige som nation. Ser man förbi ytliga analyser och tidningsflosklernas banala "förklaringar" ser man en omvälvning i sättet att bygga bolag och karriärer.

Internets viktigaste roll är att vi har lärt oss att arbeta i en global nätverksekonomi. Det är lika paradoxalt som komiskt att förstå hur nära tillämpad marxism de sista årens företagande har varit. Marx skulle gilla att redan skattade pengar från rika samhällsmedborgare pumpas in i nya bolag. Bolag som är majoritetsägda av "arbetarna" som "styr produktionsmedlen". Bolag som dessutom lägger huvuddelen av de redan skattade kapitalet på att betala löner och arbetsgivaravgifter och andra skatter till staten.

De enskilda anställda får lära sig enormt mycket och varje expansivt bolag blir likt en ekonomutbildning i miniatyr för de allra modigaste. Återigen betald av skattepengar där "studenten" till och med får hög lön under lärotiden. Om det sedan går åt helvete för bolagen går de anställda bättre rustade mot nya arbetsuppgifter.

Många har lärt sig mer på ett par år än vad de skulle lärt sig på en hel karriär inom traditionell industri. Återigen är samhället vinnare. Hur många skattekronor har Icon betalat in sen starten? Det bör man ha i bakhuvudet när man sparkar på en hukande Johan Staël von Holstein.

Ser man till mina egna blygsammare äventyr inom entreprenörskap har det gett staten åtminstone hundra miljoner kronor i skatteintäkter. Ett faktum som gör att jag inte förlorar sömn om jag sliter asfalt på någon väg eller utnyttjar landstingets subventionerade sjukvård.

Ruben Rausings finaste omdöme om en persons kompetens var att personen hade "fantasi". Marcus Wallenberg gjorde aldrig affärer med någon som ljugit eller på något sätt sviktat i etiken. Ett av Jan Stenbecks motton är "du skolen icke vara naiv".

Mitt eget är att "jag är den enda eleven, alla andra människor är mina lärare". Kombinerar man ovanstående med en brinnande entreprenörsglöd och en bra idé så blir man antingen en framgångsrik entreprenör eller en misslyckad filosof som kan massor av anekdoter. Både alternativen känns roligare än att fastna som tjänsteman.