Jag tror att det bästa sättet är att acceptera döden. Genom att ta den till oss som något lika naturligt som att födas. Vi kan av olika skäl och utifrån olika värdegrunder acceptera döden, och det är genom att göra den en del av livet som vi kan få en förmåga att ta till vara på nuet fullt ut.
För många är döden "det där som kommer långt fram", och "det som vi inte behöver prata om just nu". När vi har det förhållningssättet skjuter vi det oundvikliga framför oss, och får sällan en chans att prata om hur vi gärna vill ha det när den tiden kommer. Inte sällan uppkommer då ett ifrågasättande från anhöriga om hur personen skulle vilja ha det när väl olyckan är framme.
Det är där tankarna inom den palliativa vården skiljer sig från den traditionella vården. Dessa patienter är väl medvetna om att slutet inte är så långt borta. Att livstråden som vi oftast tror är som ett garnnystan som bara rullar på i oändlighet, faktiskt har ett slut. De får en mental lavett som oftast får dem att tänka, diskutera med anhöriga och välja hur de önskar sig den sista tiden. Jag glömmer aldrig den unga killen som bad om att få gifta sig, akut, och sedan få somna in i döden. Jag glömmer heller aldrig kvinnan som hela tiden pratade om "när hon blev bra", och genom sin förnekelse gjorde processen svår både för sig själv och för de anhöriga.
Min egen pappa valde en annan väg. När han hade blivit opererad för lungcancer var det ingen av oss anhöriga som fick prata med läkaren. Han insåg nog vad det skulle för med sig när hans fru var sjuksköterska och även två av hans döttrar. Han blev aldrig kopplad till någon vårdform och levde några år efter sin diagnos. Han fortsatte att röka och vi accepterade alla hans val. När slutet väl var där, var jag tillfälligt på besök, och sa till min mamma att jag nog inte trodde han levde så länge till, så hon ville kanske ringa mina systrar. Det gjorde hon inte utan ringde några timmar senare och sa att han hade dött lugnt och stilla i sin säng. Detta var något som fungerade för honom och oss, så jag vill inte säga att man måste vända och vrida på sitt inre om det känns fel.
Man kan inte ändra en person, och en människa som varit sluten innan lär knappast öppna upp sig då han ska dö. I den palliativa vården kan de anhöriga få en chans att prata med någon i sådana fall, men sådant erbjuds inte utanför onkologens väggar. (Kanske men i så fall ytterst sällan).
Med min mamma är det däremot annorlunda. Hon är en krass sjuksköterska av den äldre stammen som har pratat med mig om hur hon skulle vilja ha det. Hon har också bett om att vi inte ska sörja henne. Jag har då sagt till henne att det är faktiskt inte upp till henne, utan till var och en. Jag vet med mig själv att jag gör en skillnad genom att sörja och sakna. Jag tror vi är mer benägna att sörja om vi inte blivit klara med allt vi skulle vilja säga till den personen. Om det fortfarande finns ouppklarade saker. För vi sörjer ofta när vi inte kan släppa taget. Jag vet med mig själv att min tro på livet och döden gör att jag kommer att sakna henne och tänka på henne positivt sätt.
När vi konfronterar vår egen dödlighet blir livet också på allvar. Jag har tvingats till att konfrontera min egen vid två tillfällen, och genom mitt arbete. Jag är inte rädd för att dö, däremot kan jag känna en oro för att ingen ska se om jag har ont och jag därför får dö i smärtor. Med den vetskapen som finns idag om de olika faserna av döendet borde ingen människa tvingas till en sådan situation, men jag vet också att kunskapen inte har sträckt sig så långt ut i den traditionella vården.
Jag hoppas att mänskligheten ska bli mer öppen för att prata om, och ta till sig döden som en del av livet, så den inte skrämmer så mycket. Det vi inte har kunskap om är något som oroar oss, men ibland behöver man släppa taget och våga bli sårbar.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Karnerfors