När man reser runt i västvärlden så möts man alltid av föreställningen om att just det landet har världens högst utbildade taxikår. Det sägs också med ett uppgivet uttryck som att världen är allt bra orättvis. Man har inte förstånd att utnyttja all den kompetens som sliter bakom taxametern. Att sedan de desillusionerade västlänningarna i fråga i ett anställningsförfarande skamlöst sorterar bort alla utländskklingande namn är en annan femma. Den dubbelmoral som allomstädes är närvarande avser jag återkomma till, dock inte i detta inlägg. Jag vill istället lyfta frågan om en hatt verkligen alltid är en hatt?
Är det verkligen så att vi skall ta hänsyn till och bli hänförda av en doktorshatt från Mogadishu från 1972. Är verkligen en civilingenjör med examen från Belmopan eller Luanda att likställa en examen från MIT eller för all del KTH. Tashkent eller Umpala kanske inte har den bästa infrastrukturen för att upprätthålla en god studie- och forskningsmiljö.
Trots detta tvingas jag fortfarande under varje resa hålla med taxichauffören om västvärldens bristande tolerans. Jag sitter och nickar, suckar och beklagar. Jag vill egentligen bara be honom att parkera bilen, fälla upp min laptop på motorhuven och utbrista - OK, visa mig då! Han skulle då få möjlighet att ge mig lösningsförslag på skenande transaktionskostnader i forna Sovjetrepubliker. Visa mig hur man kan upprätthålla kall fusion mer än ett kort ögonblick.
