Likväl störtdök Barcelonas vicepresident Joan Gaspart ned i vattnet, värmen och förgiftningen. Barcelona hade vunnit sin första Champions Leauge trofé på Wembley. Datumet var 20:e maj och en av Europas sista liberos, Ronald Koeman, hade precis tryckt in en frispark i förlängningen mot Sampdoria. Man tvingades spela i gräsliga, orange bortaställ men tog på sig sina blåröda tröjor och höjde trofén mot den Engelska himlen. Kanske tittade den blåa himlen ned på Barca och kände glädje för Katalanerna. OS skulle snart starta i Barcelona och staden ångade av den entusiasm man känner när man väntar på en riktigt bra fest.
Snart skulle klubben, som Gaspart, dyka ned i det röda helvetet och den stolthet som till slut eskalerade till övermod skulle förgifta klubben.
Det här en berättelse om den klubben. En berättelse om tre perioder. Den första eran handlar nog mest om en man. Johan Cruyff.
1994 så stod Johan Cruyff i tid och otid och gjorde övertydligt stöddiga uttalanden för sitt Barcelona och mot Milan. De skulle drabba samman på Sprindon Louis stadion i Aten och inte ens strejkande, grekiska TV-män fick komma emellan. Berlusconi flög helt sonika över ett eget åtgärdspaket med kameramän och kameror. Kameran fastnade på Cruyff som blev avbruten: "Deras holländska tid är förbi, vår har just börjat" sade en glad president Nunez och hänvisade till den forna, holländska trojkan av Gullit, Van Basten och Rijkaard. I halvtid stod det 3-0 till Milan och matchen slutade 4-0 efter Dejan Savicevic visade att han hade en talang och inte bara var i Milan för att Berlusconi askat av cigarren i hans riktning.
På flyget tillbaka sparkades Zubizaretta som utsågs till syndabock. "You are fired" skrek Cryuff i planet och Zubi brann snabbare än sin motsvarighet i Gävle. Efter Fotbolls VM 1994 i USA så tröt även Cruyffs tolerans med Romario som tagit sig en förlängd semester efter VM guldet. Laudrup var redan avlämpad till ärkerivalen Real Madrid och Cruyff uppvisade den dåliga smaken att ersätta luckan i hålet med sin egen och mediokre son Jordi. Näst verkade det bli Hristo Stoitchkovs tur. "Vi har bara nytta för honom om han gör en 15 mål och just nu gör han inga" sade Cruyff om Stoitchkov som replikerade "Jag förstår inte hur han kan säga något sådant, jag ger alltid 100% för Barcelona". Om man dock läser lite noggrannare och sållar bort all skit som normalt medföljer när två av Europas största egon går head till head så finns det ett uttalande som är särskilt intressant. Det är Hristos : "Han gjorde sig av med Romario och Laudrup för de höll på att bli lika stora som honom själv". Detta svarar mot den bild vi har avCruyff när han varje turnering sågar det Holländska landslaget på Autopilot och med andra ord förklarar att det egentligen inte var bättre förr men ändå....
Det var dock inte den enda konflikten som pyrde innanmätet på klubben. Nunez hade även han visat sig oförmögen att hantera Kataloniens viktigaste och högsta jobb med ödmjukhet och när äran för framgångarna som kulminerade runt 1992 skulle delas ut så kivades han med Cruyff över den och fotbollspressen förmåddes inte skrapa av fernissan och syna barnungarna bakom bråket. Inte då. Inte en chans. Inte när man fått ett Brittiskt popbråk på halsen. Då valdes det sidor.
Trotts allt var det inga duvungar som hösten 1994 ryckte ut i Champions Leauge. Man besegrade ett fullfjädrat Manchester United på Old Trafford med 4-0 efter att Romario gestaltat den brittiska fotbollens stelhet och lagkaptenen Ferrer visat vägen efter ett vackert mål från en framskjuten högerbacks position. Mot IFK Göteborg blev det tvärnit mot ett gäng halvproffs. Visserligen fick Stoitchkov äntligen överlista Ravelli men Erlingmark kvitterade och i näst sista minuten slog Blomqvist in segermålet. I returen svek återigen koncentrationen och efter Bakeros fina skarvnick i 81:a såg det hela klart ut men Stefan Rehn kvitterade i 90:e. I en enda kommentar som fälldes innan matchen summerade Blomqvist det Barcelona han snart skulle få tampas med på Nou Camp. "Dom har balla efternamn".
Man gick vidare men det blev exit i kvarten mot Paris SG och senare fick även Cruyff titta på utgången.
1996 anlände Bobby Robson till klubben som tränare. Cruyffs arv var nästan utraderat. Kvar i laget fanns trotjänarna Bakero, Pep Guardiola och Ferrer. Senare anlände även en spelare som skulle visa sig totalt ovärderlig för laget och en av klubbens viktigaste spelare på senare år: Luis Enrique. Denne packade väskan och lämnade Bernebau efter att Real Madrid vunnit bråket om Sampdorias Christian Karembeu. Enrique visade sig kunna spela överallt och excellera där men i bland behövdes det inte: Robson fick sina $20M och köpte Ronaldo. En typiskt Gaspartsiffra och hejdlös summa pengar men ett år senare visade sig det vara rena klippet när en blixtsnabb Ronaldo mer eller mindre ensam borrade sig igenom försvar efter försvar i La liga.
Det hade gått bra och det hade gått dåligt och bakom gardinerna i Camp Hov så viskade adeln att Robson bara höll stolen varm åt Ajaxs Van Gaal. Tre pokaler ordnade Geordien åt klubben men kuddar kastades, glåpord skanderade och de vita näsdukarna flaxade irriterat. I Kuppvinnarkuppens kvartfinal väntade AIK som på Nou Camp tog ledningen tidigt efter att Pascal Simpson vräkt in bollen och målvakten efter den normalt så säkre Sergi pressats av bollen och osäkerheten i Barcelonas försvarsspel blev tydlig när odågan Cesar Pacha kom in och tilläts dribbla. Figo, som nu förtiden mest påminns om grishuvuden, Jimmy Jump och svek storspelade i denna match som så många andra. Den breda, skinande och gula kaptensbindeln fungerade som ledstjärna och inte kvarnsten. När jag pratar med Pär Millqvist som spelade ytterback den dagen så summerade han mötet med Figo: "I Allsvenskan får du en ytter på dig och han utmanar dig en tre gånger per halvlek max. Figo har en sådan kondition och arbetskapacitet att han utmanar en 10 gånger eller mer...till slut tar 80,000 busvisslare och tröttheten ut sin rätt..man gör ett misstag och han kommer förbi". Barcelona vann matchen och gick vidare efter att en återvändande Stoitchkov slagit en perfekt crossbolltill Ronaldo på Råsunda. I Finalen 1997 mötte man Paris SG och vann med 1-0.
Nunez tid var nu över. Trotts allt hade han varit i klubben sedan 1978 och nu väntade Gaspart. Hans hjärta var rött och blått rakt igenom. Hans penna hade signerat transfer av några av de finaste spelarna som Maradona 1982. Hans hjärna sade åt honom att hoppa i Themsen 1992.
(Detta är del ett i en artikelserie. Fortsättning kommer imorgon.)
Stefan Holmqvist - SHQ, Attitydatlet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Per Hånell