Sitter man och tittar på en skräckfilm biter man inte på naglarna. Man biter inte på naglarna man byter film.
Idioti.
Satt själv, jag erkänner och tittade på en namnlös film på bio. Kom på mig själv med att krypa ner under sättet, stoppa popcorn i öronen och dra ner mössan så att jag inte såg ett dugg.
Innan dess hade jag betalat för biobiljetten. Jag hade betalat 85 förbannade kronor för att se en film som gjorde att jag blev rädd. Jag betalade en fet man med brun mustasch 85 kronor av mitt studiebidrag för att bli rädd. För att bli rädd.
Jag har inte påstått att jag är särskilt smart men i så fall är ju världen en samling idioter. Människorna. Allihop. En samling knäppskallar som skulle kunna betala en främling på gatan en tusenlapp om han hade hoppat fram och skrämt dom.
Men det som skrämmer mig mest är inte filmen. Det som gör att jag ryser om nätterna är att jag backar när någonting händer mig i verkligheten. Jag och många andra skulle springa ut ur livets gigantiska biosalong vid första anblicken av någonting farligt.
Då talar jag inte om stora träskmonster eller att en skock fåglar som skulle hacka ut mina ögon. Det vet både jag och mitt förnuft att det skulle inte hända mig. Jag talar om sånt som gör att man blir rädd. Händelser i livet. Tittade på ett av de värsta skräckprogrammen på tv häromdagen. Nyheterna. Jag bytte kanal minst femton gånger. Det äckliga med blodscenerna var att det såg så fruktansvärt äkta ut. Det var nästan som om att människorna verkligen dog.
En alkis på stan försökte komma fram till mig häromdagen och ville ha en krona. Vettskrämd sprang jag två hållplatser innan jag stannade och såg mig om. Femhundra meter bekom mig såg jag ett stort frågetecken som lunkade bortåt.
En polis satte en av mina vänner i arresten utan att han hade gjort något. Han satt där i åtta timmar. Min flickvän svimmade i en busskur och ingen hjälpte henne på ungefär 40 minuter när jag kom dit.
Min vän fick hjärnskakning på studenten när hon ramlade av lastbilsflaket.
Min pappa åkte ambulans en gång. Han dog nästan. Och det häftiga. Det absolut häftiga med allt var att jag slapp betala för biljetten. Jag satt ändå på den bästa platsen med supersurroundljud, hur mycket plats somhelst för fötterna och det äckliga. Det som gjorde mig absolut räddast var att filmen verkade vara hur lång som helst. Jag hade bitit sönder mina naglar redan när jag var tolv. Nu är jag nitton och jag har inga händer kvar.
Navid Modiri, temporär skåning och fattig
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Många svenska föräldrar har följt Anna Wahlgrens råd om barnuppfostran
Michael Lundahl