 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Leif-Arne Undvall
publicerad 23 feb 2009 kl. 12.52:
Weimarrepubliken - kreativitet och katastrof #1
Mycket är annorlunda sedan Weimarrepubliken såg dagens ljus, annat är inte så annorlunda. Visst har vi anledning att minnas.
November 1918 hade 13 millioner tyskar deltagit i det första världskriget, fortfarande fanns vid freden 8 millioner av dem i uniform. De som vände hem som helt andra män än de en gång varit då de marscherade ut i kriget. Efter kriget hade Tyskland 2 miljoner döda och 4,2 miljoner skadade. Många av dem var desillusionerade och avvisande inför den nationalistiska retorik som en gång sänt dem till slagfälten. De kom hem till livsmedelsransonering, till en mer eller mindre svältande civilbefolkning.
I slutet av oktober 1918, medan fredsförhandlingar pågick, fick den tyska flottan som mestadels legat still i Kiel, order att ge sig ut för ett sista stort slag. Matroserna som behandlats mycket illa av sina befäl gjorde myteri, vilket spred sig i form av en revolution i Kiel, delvis inspirerad av den revolution som skett året innan i Ryssland. De revolterande matroserna och Kielborna hade bland annat kravet att kejsaren skulle avgå och att kriget skulle avslutas. Samtidigt bildas det på massmöten råd bestående av matroser, arbetare och konstnärer. Via järnbanorna spreds revolutionen från Kiel till Hamburg, Bremen och ända till Berlin och München. Överallt valdes råd, som alla krävde Kaiserns avgång. Den 9e november överlät prins Max sitt kanslerskap till den socialdemokratiske Philipp Schneideman, som därefter utropade den tyska republiken. Samtidigt utropade socialisten Karl Leibknecht en socialistisk republik.
I rörelsen som avskaffa det tyska kejsardömet fanns en förhoppning att detta skulle bidra till att villkoren i de pågående fredsförhandlingarna skulle bli gynnsammare för Tyskland, något som den amerikanske presidenten Wilson ställt i utsikt. Den nytillträdda tyska regeringen agerade snabbt för att få en fred till stånd, man accepterade de amerikanska villkoren för fred, man utrymde ockuperat område, demobiliserade, och ogiltigförklarade det för Tyskland förmånliga fredsavtalet med Ryssland som upprättats tidigare.
Den 11e november 1918 undertecknade representanter från den nya regeringen, som bestod av socialdemokratiska och katolska partier, fredsavtalet. Ingen högre officer deltog i fredsförhandlingarna eller skrev under fredsavtalet. Genom att på det sättet vägra ta ansvaret för tidigare handlande kunde militären hävda att Tyskland förråtts på den militära segern av förrädare på hemmaplan. Dolkstötslegenden började odlas i nationalistiska kretsar redan dagarna efter fredsslutet. Fredsvillkoren blev mycket svårare än någon i den tyska delegationen hade hoppats på eller räknat med.
I den tyska revolutionen fans dels de som ville bygga vidare på de råd (på ryska "sovjeter") som bildats, bland annat företrädda av Karl Leibknecht, dels fanns det socialdemokrater som menade att det rådsstyre som bildats i Ryssland ännu inte givit något annat än hunger och försämrade förhållanden, varför det inte var tid för socialismen ännu. Vid soldat- och arbetarrådens kongress i december 1918 avgick socialdemokraterna med segern, man beslöt att försöka verka i samhället via parlamentarismen i den nya republiken. I januari försökte det radikala arbetaren och kommunistpartiet göra en väpnad revolutionen i Berlin, något som misslyckades och bidrog till att marginalisera den yttersta vänstern. I sambandet med den misslyckade revolten mördades Karl Leibknecht och Rosa Luxemburg, mord som tillskrevs högerrörelser. Den tyska försvarsmakten fick enligt Versaillesfördraget inte bestå av fler än 100 000 man, men till den reguljära armen knöts band till olika frikårer, flera av dessa ledda av officerare från kriget, ofta beväpnade med vapen från arméns förråd. Inom försvarsmakten och inom de högerinriktade frikårerna fanns en djupt rotad misstro mot republiken, man avvaktade för att när tiden var inne överväga ett mer autoritärt alternativ till demokratin.
I de val som hölls 1919, de första helt demokratiska, fick socialdemokraterna 163 platser av 421 och bildade regering det liberala partiet och det katolska Zentrum, dessa partier blev senare kända som Weimarkoalitionen. I Weimar, som kan anses symbolisera den klasiska och humanistiska tyska kulturen stadfästes i augusti 1919 den nya tyska konstitutionen som garanterade grundläggande fri- och rättigheter, Tyskland återupprättades som en federal stat.
Vid fredsförhandlingarna i Versailles lade segrarmakten fram mycket hårda krav för ett fredsavtal, dels långtgående landavträdelser i öst som väst, ett skuldbeläggande av Tyskland som den nation och därmed den nation som var ersättningsskyldig till segrarmakterna för uppkomna skador, samt starka begränsningar vad avsåg egen krigsmakt. Segrarmakterna gav Tyskland 5 dagar att acceptera, annars skulle kriget återupptas. Avtalet skrevs under den 28e juni 1919.
De omvälvningar kriget hade fört med sig innebar att många gamla konventioner och tabun blivit åsidosatta. Många kvinnor hade gått ut i förvärvsarbete, trots många gånger usla arbetsförhållanden hade även detta inneburit en större självständighet än tidigare. Som en följd av krigets meningslösa våld och dess konsekvenser hade många sociala och kulturella konventioner krossats. Dels fanns det en vilja att beskriva krigets destruktivitet, dels en önskan om att beskriva livet i dess mångfald, sex, skönhet och kärlek. Kriget hade dragit undan grunden för den gamla auktoritetstron och respekten för överhet. Detta hade en enormt vitaliserande effekt på kulturen. Thomas Mann, Berthold Brecht, Kurt Weil, Fritz Lang, Marlene Dietrich och Martin Heidegger är alla sprungna ur Weimarrepubliken.
Mann kommer i romanen "Bergtagen" fram till att det inte finns någon väg tillbaka till förkrigstidens idyll, Brecht och Weil hade 1928 premiär med 12skillingsoperan, en kreativ frukt av deras samarbete. Året innan hade de presenterat sångcykeln Mahagonny. Den nazistiska tidningen kallade 12skillingsoperan för "En stinkande dypöl", den konservativa pressen kallade stycket "En litterär nekrofili", de kommunistiska tidningarna var vilsna eftersom där saknades "Spår av social eller politisk satir", men publiken älskade stycket.
1925 introducerade firma Ernst Leitz kameran Leica, något som för all framtid kom att förändra fotografin och befria fotokonsten från ateljéerna. Kameran var kompakt och ett tekniskt underverk, den kunde få plats i en ficka hade ypperlig optik och laddades med 35 mm rullfilm. Genom Leican så blev det möjligt att fotografiskt dokumentera skeenden, något som tidningar och andra media från den tiden och framåt vant oss vid.
Under Weimarrepubliken så hade den tyska filmkonsten sin storhetstid. Film spelar på känslor som skräck, kärlek eller spänning allra helst allt på en gång och är därför en optimal verklighetsflykt. Filmer som "Nosferatu", "M", "Dr Mabuses testamente", "Metropolis" och "Der blaue Engel", är exempel på lysande filmkonst från den tiden. DEFA studios i Berlin räknades som jämställda med sina kollegor i Hollywood.
Weimarrepubliken gjorde stora demokratiska utfästelser men stötte på stora hinder som till slut skulle komma att ända den. Inget annat land hade under mellankrigsårens första del så omfattande yttrande- och pressfrihet. Versaillesfreden kom att skugga Tysklands politiska skeenden, där fanns exempelvis krigsskadeståndet. Direkt efter kriget återhämtade sig den tyska ekonomin relativt snabbt, tyska exportprodukter var billiga utomlands på grund av den svaga tyska valutan, företagen gick med på löneökningar samtidigt som valutans värde hela tiden försämrades.
1921 fastställdes det tyska krigsskadeståndet till 132 miljoner guldmark. Detta ledde till stigande priser och krav på lönekompensation, till slut hamnade man 1922 i en situation med hyperinflation. Företagen led brist på likviditet varför Riksbanken försökte åtgärda detta genom att öka penningmängden. Staten hade varken guldreserver, eller inkomster från produktionen men de hade sedelpressar. Hyperinflationen ledde till starka sociala påfrestningar. Affärer plundrades, statsbor gav sig ut på landsbygden för att stjäla mat. De som hade sparat såg värdet av sina besparingar bli värdelösa. De tillgångar en medelklass hunnit skaffa sig försvann, men följden att de sociala skikten försvann i det gemensamma eländet. För många blev det ett trauma som skulle få konsekvenser längre fram.
Politiskt förblev Tyskland splittrat, inget parti kom att få egen majoritet i parlamentet. Parlamentet kom att ledas av först en vänster-centerregering, sedan från 1924 till 1929 av en center-högerregering för att slutligen fram till 1933 ledas av den autoritära högern. Det största av högerpartierna var DNVP Deutschnationale Volkspartei, partiet önskade en politisk försoning mellan nationerna men ansåg en sådan omöjlig så länge det tyska folkets ära fortsatte att kränkas. Det fanns under 1920-talet över 200 paramilitära grupper, flera av dem var kommunistiska, några få socialdemokratiska eller liberala några enstaka judiska men de allra flesta var högernationalistiska. De skolades in i en ny ickeparlamentarisk politisk kultur som var stridslysten.
|
