KULTUR & NÖJE
Artikel av Leif-Arne Undvall publicerad 26 maj 2010 kl. 06.00:

Vinylens comeback

I DN igår kunde man läsa att försäljningen av vinylskivor ökar. Tack för det!
Jag har digitaliserat alla mina cd-skivor och de bästa vinylskivorna jag äger och lagt in på en hårddisk. Det är egentligen jättebra, inget letande i backar, allt organiserat och systematiserat. Man har väl pluggat databashantering en gång i tiden. Nu skulle väl allt vara perfekt. Där skivorna stod har frigjorts plats och musikrummet ser snyggare ut.

Men är jag nöjd? Nej. Jag saknar mina gamla vinylskivor. Det är inte alls samma sak att knappa igång en låt på datorn som att först leta fram en skiva, ta ur den ur fodralet, lägga den på skivspelaren och borsta av den, försiktigt föra in pickupen mot skivkanten och sänka den dämpade pickuparmen. Det lilla knastret innan musiken börjar, som trots att det ibland finns återgivet digitalt är varmare och mer "riktigt".

En annan viktig fördel med de gamla vinylskivorna är omslagen. Halva upplevelsen med vissa skivor är ju själva omslagen. "Exile on Mainstreet" från Rolling Stones till exempel. Omslaget som består av ett slags kollage samt de vykortsstora bilder som fanns med inuti där Keith bland annat syns sjunga med nappflaskan i högsta beredskap, eller "Sticky Fingers" där blixtlåset i gylfen går att dra upp och ner. Skivorna från Yes med Roger Deans surrealistiska målningar. Velvet Undergrounds skiva där Andy Warhol målat en banan som sedan fästs som en sticker på själva omslaget. Jag har faktiskt bananen kvar, orörd på mitt exemplar. Roxy Musics galanta damer, det underbara collaget med alla möjliga kändisar på framsidan av Beatles "Stg. Pepper".

Det känns bara bra att intresset för vinylen ökar, vinyl är konserverad musik på riktigt. Det får bli stökigt i musikrummet, vinylen skall tillbaka in.