Vi äter vår mat på rummet. Så slipper vi de tiggande barnen som ber om resterna från våra tallrikar. Vi vill ju ha semester. Vi tackar återigen nej till mopedskjuts till hotellet för en femma. Vi tycker om att promenera vi skandinaver. Nästa gång väljer vi Thailand istället för Dominikanska Republiken. Thailändarna är så mycket lättsammare. De är inte så påträngande. Och de tigger inte. Nej, vi vill inte bo på lyxhotell. Vi kan lika gärna sova på stranden. Under stjärnorna. Nej, jag vill inte ha några flätor i mitt hår. Förresten känns det inte bra att du flätar mig. Vi är lika du och jag. Jag kan lika gärna fläta dig. Tack jag bär mina väskor själv. Det känns så konstigt annars. Putsa inte våra skor. Det är gympaskor förstår du. Vi vill bara ligga lite på stranden här. Du kan få min gamla handduk sedan. När vi åker hem. Kanske kan vi få fota dig och din vackra familj i gengäld? Eller så åker vi till Afrika och hjälper till lite. Ställer till rätta. Synd bara att allting är så korrumperat. Och att det tar sån tid allting. Byråkratiskt så det förslår. Inte är de särskilt bra på matte heller. Men kvinnorna är ju vackra förstås. Och männen. Vi bjuder vår Empregado till att sitta med vid matbordet. Med husbonden. Vaddå? Vi är Afrikagruppare. Alla människor är lika mycket värda. Att vi därmed kväver den enda stunden då han kan vara sin egen. Det tänker vi inte på. Så skriver Kerstin Thorvall i Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig: "Det underbara med männen i Cayenne var att de inte tittade på mig för att de sett mig på TV", "De tyckte om mina höfter när jag gick" och så "Detta land är inte fattigt. Därför finns det inga trasiga tiggande barn med flugor i ögonen. Det gör att mitt lättsinne inte känns brottsligt." Jo, det är brottsligt. Det är brottsligt naivt vill jag skrika. Du som verkar så klok, som skriver så bra. Hur kan du bara välja att inte se? Man kan betala med mycket annat än pengar. Mat, kläder kanske, uppehälle, uppehållstillstånd, en dröm om ett bättre liv för sig och de sina. En möjlighet att sola sig i glansen. Man behöver inte ha flugor i ögonen för att vara fattig. Behöver inte ens ha trasiga kläder. En vit man, eller kvinna, behöver inte vara på TV eller sjunga på radio. Behöver inte ens vifta med sin plånbok. Behöver bara ta en enkel promenad. I stora delar av världen. Svara vänligt på tilltal. Låta sig smickras, låta sig luras. Lura sig själv. Det är det största sveket. Så leker jag också kompis och du. På mina villkor. På andra sidan jorden. Exploaterar deras land. Vill ha deras OK för att döva mitt samvete. Vill ha en bit av deras själar för att mätta min egen. Vissa vill visst inte förstå att precis alla vi som bor i väst är den nya tidens herrar. Varenda en av oss. Det spelar ingen roll om vi vill rädda världen. Eller om vi är backpackers som bor på stranden. Det är skrämmande naivt att tro att man kan vara allas vän. På sina alldeles egna villkor. Spela hjälte för någon som måste applådera. Le mot någon som inte har råd att inte besvara leendet. Att blint förälska sig i någon som inte kan välja att inte besvara känslorna. Det är inte bara naivt. Det är grymt.
Anja Wikstrom,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Lundahl