POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Tobias Jeppsson publicerad 12 feb 2012 kl. 06.00:

Livet som pensionerad passar inte alla lika bra
Foto: flickr/kamshots (BY CC 2.0)

Vad pensionsdebatten egentligen handlar om

Denna fråga är inte ens partipolitisk, eftersom det finns sympatisörer och motståndare från både höger och vänster.
Det intressanta med Reinfeldts utspel om att man kan behöva jobba tills man är 75 år, är hur olika vi ser på förslaget. Förvisso inget unikt i politiska diskussioner, men till skillnad från många andra debatter så tror jag att de som inte håller med Reinfeldt ser detta förslag som totalt absurt och oförståeligt, medan andra tycker det är helt rimligt.

Om vi för en stund försöker glömma bort vad vi själva tycker och känner, och försöker sätta oss in i en utomjordnings perspektiv, en som kommer till Jorden och studerar vårt samhälle och lyssnar till denna debatt. Då undrar han förmodligen varför statsministern i ett land föreslår att man ska jobba ännu längre med motivet att vi behöver trygga framtidens välfärd. Utomjordingens första fråga blir förmodligen: Vad man ska göra med den höga arbetslösheten då, som är särskilt hög bland unga? Den lär ju inte sjunka för att allt fler jobbar längre och sitter och häckar på de tjänster som finns. Sedan kanske han undrar varför man inte gör en kraftansträngning att försöka hjälpa de fysiskt och psykiskt sjuka med hjälp av vårdinsatser istället för trubbiga ekonomiska incitament, så att fler blir friska på riktigt och orkar hjälpa till i arbetslivet. Han ställer nog också frågan varför vi inte ser till att de yrkesgrupper som ofta sliter ut sig på sina jobb får en lindrigare arbetssituation, och på så sätt kan jobba ända fram till dagens normala pensionsålder.

Utomjordingen funderar nog också över det vettiga i att människor vars mentala och fysiska kapacitet år för år försämras, ska motiveras att hålla sig kvar på arbetsmarknaden, när det samtidigt finns stora mängder unga arbetslösa med mycket energi och med nya kunskaper som är flera decennier modernare än de äldres kunskaper är. På vilket sätt skulle detta bidra till ett bättre fungerande samhälle?

Kanske är det svårt att sätta sig in i en utomjordings perspektiv, men ni får i så fall lita på mig att jag och många andra tycker att detta förslag är väldigt mycket mer absurt och kontroversiellt än de allra flesta andra förslag som alliansen lagt fram. Denna fråga är inte ens partipolitisk eftersom det finns sympatisörer och motståndare från både höger och vänster. Per Nuder pratade också om att vi måste jobba längre när han talade om sitt infamösa "köttberg".

Hur kommer det sig då att Reinfeldt och många andra tycker att vi borde jobba tills vi stupar, i princip? Och förmodligen själva vill göra det.

Det är nog obegripligt för många att man kan vilja jobba tills man är 75 år. För en del är det till och med obegripligt hur det ska gå till, med tanke på att en del yrken är väldigt slitsamma och tunga. Andra har haft lyckan att hitta ett jobb som de gillar till 100%, och älskar sitt jobb och vill naturligtvis jobba så länge som möjligt med det. För många är dock jobbet en nödvändighet för att försörja sig, och pensionen ses som en belöning för att man lagt en stor del av sitt liv på att upprätthålla och utveckla samhället. Men svaret ligger inte enbart i att våra yrkesliv ser olika ut.

Vi får aldrig glömma att vi är olika som människor och känner och fungerar olika. Själv är jag långt ifrån pensionsålder, men jag har hunnit med flera olika jobb och sett många människor gå i pension. Det är ganska lätt att dela upp dem i två olika kategorier. Det finns de som älskar sitt jobb och lever för det, de ligger ofta en hel del plus på flextiden eller jobbar över trots att det inte finns något brådskande jobb som måste göras. Och de kanske inte ens tar ut alla sina semesterdagar. Den andra gruppen är de som verkligen sett fram emot pensionen, även om de inte nödvändigtvis vantrivts på sitt jobb utan till och med gillat det. De tar ut alla sina semesterdagar och använder sin flextid flitigt för att kunna få ledigt lite då och då om de har den möjligheten.

Efter att de har gått i pension så är skillnaden ännu större. En del blir oerhört deprimerade och mår dåligt, och har svårt att sysselsätta sig och få tiden att gå. Det kan yttra sig både fysiskt och psykiskt på väldigt markanta och negativa sätt. Den andra gruppen lever ett aktivt pensionärsliv och har om möjligt ännu mer att göra än när de jobbade. Jag vill minnas från min skoltid att dessa skillnader existerade då också inför sommarlovet. En del längtade efter det och njöt av varje dag av sommarlovet, och blev deppiga när det började närma sig slutet. Andra reagerade precis tvärtom och tyckte sommarlovet var en plåga, och såg fram emot att börja skolan igen.

Jag vill definitivt inte moralisera eller raljera över vare sig den ena eller andra gruppen. Tvärtom tycker jag man ska respektera att människor fungerar och känner olika inför olika saker. Själv är jag en sådan som nästan längtar till pensionen då jag äntligen får tid att satsa på mina egna projekt och intressen, och kanske till och med starta upp något företag och bidra till BNP på det sättet istället. Men jag känner trots det starkt för de som upplever pensionen som oerhört jobbig och ångestfylld. Har man levt för sitt jobb och älskat det och tyckt om sina arbetskamrater, så kan det säkerligen kännas oerhört tungt att gå i pension.

Individens frihet och rätt att bestämma över sig själv är något jag värderar högt, men det får aldrig resultera i att någon annan individs frihet inskränks. Därför kan jag inte acceptera eller respektera de som vill ha ett pensionssystem som tvingar alla att jobba längre för att de själva skulle må bättre av det - vilket denna pensionsfråga mest sannolikt handlar om, då det saknas några andra vettiga eller rationella argument för en förhöjd pensionsålder. Och det finns av samma anledning inte heller något skäl att förbjuda alla att jobba till man är 75 år.

Faktum är att det inte finns något som helst förbud mot att jobba fram till man är 75 år idag. Man kan få jobba hur länge som helst. Det enda den bortre gränsen för pensionsåldern på 67 år innebär är att arbetsgivaren har rätt att säga upp sina anställda efter den åldern. Inget ont om äldre människor, men tiden tar ut sin rätt på både fysisk och mental förmåga. Och likt många gamla bilförare som vägrar erkänna för sig själva att de ser för dåligt, så förnekar nog minst lika många att man inte klarar av sitt jobb lika bra som förr. För en arbetsgivare kan det bli ett jättestort problem om alla har rätt att kräva att jobba fram till de är 75. Försök föreställa dig själv som arbetsgivare med en 70-årig anställd som gick i skolan i mitten av sextiotalet och prompt vill jobba fem år till, samtidigt som du på grund av omvärldens krav behöver få in anställda med nya färska kunskaper. Det är inget drömläge för en arbetsgivare. Om man dessutom får högre pension av att jobba så länge som möjligt så kommer nog många göra det trots att de inte borde. Ur den synvinkeln borde pensionsåldern snarare sänkas, för att vi ska kunna få ett effektivare och konkurenskraftigare samhälle och företag som omsätter ny kunskap som så snabbt och effektivt som möjligt. Förvisso är erfarenhet ibland lika viktigt eller viktigare än bara ren kunskap, men för att få erfarenhet så måste du få komma in i arbetslivet så tidigt som möjligt.

Sist men inte minst får man ändå inte glömma de som mår oerhört dåligt av att gå i pension och som har svårt att sysselsätta sig själva och lätt drabbas av tristess. Möjligheten finns alltid att starta eget företag, men det är långt ifrån alla som kan eller vill det. Därför bör man kanske se över om de äldre som vill och orkar, kan jobba med lättare uppgifter inom offentlig sektor. Ett första steg skulle kunna vara att organisera frivillig-arbete med uppgifter som behövs göras men som inte görs idag på grund av resursbrist. För många är nog sysselsättning och den sociala gemenskapen långt viktigare än en viss anställning och inkomst. Många pensionärer idag är så klart friska och välmående och kan göra ett gott jobb, men det finns en viss risk med att låta dem utgöra en markant del av vår samhällsekonomi och BNP, samtidigt som vi upprätthåller ungdomsarbetslösheten.