Men först lite bakgrundshistoria: En av de äldsta kända religionerna på jorden är Mitraismen, som under antiken dominerade Persien och stora delar av Orienten. Namnet Mitra nämndes första gången i ett fredsavtal mellan den hettitiska imperiet och Mitanni cirka 1 450 år f.Kr. I Rig-Veda, det indoariska Indiens äldsta språkliga urkund som tros vara från 1700-1100 år f.Kr, representerar han vänskap, integritet, harmoni och annat viktigt för ordningen i tillvaron och han är nära lierad med guden Varuna, väktare av den kosmiska ordningen.
Efter Alexander den Stores väldiga erövringar nådde Mitraismen så småningom Europa och fördes år 67 f.Kr till Rom av general Pompejus där den tog en annorlunda form och blev populär i romerska armén under namnet Mithraism. Den utvecklades sen till en kult bland soldaterna där man använde sig av rankningssystem. Överhuvudet kallades Pater Patrum, fädernas fader och hade liksom kommande påvar sätet i Rom. Det fanns ett dop där anhängarna sades befrias från synder och det ska ha funnits en konfirmation och nattvard där man åt bröd och drack vatten ur en kopp. Präster skulle leva i celibat och kvinnor förbjöds i templen.
Mithras föddes ur en klippa den 25 december och besöktes av herdar som gav honom gåvor. Han utförde mirakel och han gestaltades ofta tillsammans med solguden Helios. Mithras brukar även kallas "sol invictus", den oövervinneliga solen. På gamla stentavlor finns stjärnkartor med Mithras i kamp med en tjur omgiven av de 12 stjärntecknen, ibland kallade Mithras tolv följeslagare. Mithras (solens) kamp med tjuren (månen) representerar död och återuppståndelse. En inskription från senare delen av 100-talet: "Och även oss räddade du genom att utgjuta det eviga blodet", antyder att man lovade anhängarna odödlighet.
Liksom Horus och Kristus är Mithras en del av en treenighet och teologen och sedemera biskopen Dionysius av Areopagite beskrev på 500-talet e.Kr att man brukade ha en fest till ära för den trefaldige Mithras. Offret av tjuren kan ses som en föregångare till de kristnas offrande av lammet. Innan himmelsfärden äter Mithras en sista måltid där han dricker blodet och äter köttet av en tjur. Mithras är bara en av många snarlika förebilder för kristusfiguren. Krishna, Adonis, Osiris, Horus och Askleipos är andra kända föregångare.
Under antiken dyrkades även guden Saturnus i Rom. 17-24 december hölls "Saturnalia" till hans ära, en högtid då vänner åt, drack och delade ut presenter. Avslutningen var den sista stora festdagen som inföll den 25 december.
Den katolska kyrkan såg sin början vid år 312 e.Kr vid tiden för den så kallade "mirakulösa" övergången till kristendomen av romerske kejsaren Konstantin, även om kristendom inte gjordes till officiell religion i romerska riket förrän påbudet av Theodosius I år 380 -381 e.Kr. Legenden säger att Konstantin inför ett viktigt slag mot rivalen Maxentius såg ett kors och hörde en röst som sa "i detta tecken skall du segra" och efter segern vid Milviobron omvändes till kristendomen varpå han red in i Rom den 29 oktober och möttes av massans jubel. Maxentius halshöggs varpå man sedan paraderade med hans huvud på en påle längs gatorna.
Efter ceremonin skickades Maxentius huvud till Karthago varpå Afrika gav upp allt motstånd. Segern gav Konstantin obestridd kontroll över västra halvan av det romerska imperiet. Under sin tid fattade Konstantin två historiska beslut: Han flyttade imperiets huvudstad österut och gjorde kristendomen till ny statsreligion. Pragmatikern Konstantin insåg att kristendomen kunde användas som sammanhållande faktor i riket.
På 300-talet hade det redan uppstått flera olika riktningar inom kristendomen och ibland uppstod stridigheter. Särskilt ifråga om Jesus och huruvida han var människa eller gudason tycks man haft många diskussioner. Konstantin axlade rollen som beskyddare av den kristna tron. Han stödde kyrkan ekonomiskt, lät bygga ett stort antal kyrkor och gav privilegier till präster. Mellan 324-330 lät han bygga en ny huvudstad i Bysans på Bosporen som kom att namnges efter honom, Konstantinopel.
Det gamla Rom var inte längre imperiets centrum. Många var emellertid missnöjda med en monark som avvisade deras hedniska tro och kristna krönikörer berättar att att Konstantin fick "lära" sina undersåtar att ge upp sin gamla riter och vänja dem vid att förakta sina tempel och bilderna de innehöll. I själva verket tillämpade man en despotism liknande den i Orienten. Hur mycket Konstantin själv trodde på den kristna läran kan man undra, han lät avrätta sin egen son och därefter hustrun Fausta och det sägs att han därefter vände sig till hedniska präster för att finna nåd för sina synder. Först på dödsbädden lät Konstantin döpa sig.
Enligt katolska kyrkan är påven Kristus ställföreträdare på jorden. Vid mötet i Trent 1545 deklarerade man att: "Vi fastställer att den heliga apostoliska stolen och den romerske påven har företräde över hela världen". Under samma århundrade förkunnade kardinal Robert Bellarmine att "alla namn som i Skriften tillämpas på Kristus, enligt vars dygd det konstateras att han står över kyrkan, alla dessa namn ska också tillämpas på påven".
Med andra ord: Eftersom Jesus är upptagen på annat håll så vikarierar påven i hans ställe.
Katolska kyrkan hävdar att Jesus tilldelat Petrus och hans efterträdare den högsta makten vad beträffar tro och moral över de andra apostlarna och över alla kristna i kyrkan. Doktrinen bygger på ett stycke i Matteusevangeliet där Jesus i 16:18-19 samtalar med Petrus:
"Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den."
I stycket innan hade Jesus frågat sina lärjungar vem folk sa att han var, varpå Petrus svarade att han är Messias, den levande Gudens son. Jesus höll med Petrus uttalande och använde det för att lära att han själv kommer att vara klippan. I den ursprungliga grekiska översättningen står det att Jesus sa:
"Du är Petros, (vilket betyder en liten sten) och på denna Petra (vilket betyder en stor sten) skall jag bygga min kyrka."
Den Petra som Jesus hänvisar till är enligt många bibellärda den starka tro Petrus visat då Jesus tidigare frågat honom vem han är och Petrus svarat att han är Messias, guds son. Det är alltså på denna tro som Jesus skall bygga sin kyrka och inte på Peter själv. Ironiskt nog säger Jesus lite senare i Matteus 16:23 följande till Petrus på grund av hans svagsinthet:
"Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar."
Man kan ju tycka att det är lite långsökt att Guds son skulle tilldela någon han kallar Satan ansvaret för den kyrka som ska föra ut hans doktriner.
Vatikanen är byggd på mark som tidigare var ett säte för Mithrasdyrkan. Inte nog med det, år 2003 när man gjorde utgrävningar för att bygga en stor bilparkering åt de anställda i Vatikanen upptäckte man att den är byggd ovanpå en gammal romersk kyrkogård. Många av de kyrkor vi ser världen över idag är medvetet byggda på platser där det tidigare stod hedniska tempel.
I engelska Katolska Encyklopedin kan vi läsa att området på den högra kullen av Tibern mellan Monte Mario och Gianicolo (Janiculum), under antiken var känt som Ager Vaticanus som på grund av sin sumpiga karaktär hade ett dåligt rykte. Encyklopedin menar att ursprunget till namnet Vaticanus är osäkert och vissa hävdar att namnet kommer från den försvunna etruskiskstaden Vaticum. Platsen, som låg på västra sidan, var tillhåll för spåmän som sålde tjänster till förbipasserande och kallades för Vatikankullen. Det tillhörde inte antika Rom och innefattades inte i staden byggd av Aurelius.
Genom omfattande markinköp kom de medeltida påvarna så småningom i besittning av hela kullen. Mellan 848 och 852 lät påve Leo IV omge området med en mur. Fram till påve Sixtus V förblev denna del av Rom en privat påvlig besittning. På 1300-talet då påvemakten var tillbaka i Rom efter att ha huserat i Avignon, Frankrike, ett tag blev Vatikanen residens för påvarna och ordet kom att hänvisa till den enklav mitt i Rom som hade blivit säte för den romersk-katolska kyrkan.
Det finns också en teori att ordet "vatikan" eller "vaticanus" härrör från orden "vatic" (orakel, profet). En annan teori hävdar att ordet härrör från "anus", vilket i sin tur härrör från latinets "nus" (ring).
I själva verket härstammar ordet "vatikan" från latinets "vates", som betyder siare eller profet, och "can", som betyder orm. Följaktligen är dess ursprungliga betydelse alltså ormens profet, eller riktigare; en plats för ormens profetior. Sin äldsta härstamning har ordet "vates" sannolikt från de nämnda etruskerna som härskade i området århundraden f.Kr och i gamla tider ska det ha varit namnet på prästerna under den så kallade hedendomen.
"Can" är även det ett gammalt ord som man hittar i många kulturer där det var ett namn på ormen, vilken ansågs helig och dyrkades av många folkslag. Babylonierna använde ordet "acan" för att beteckna ormen och mayaindianerna ordet "can". Romarnas namn på Hefaistos, eldens gud i grekisk mytologi, var Vulcan och kommer av "vul" för eld och "can" för orm. Skottarna använder ordet "can" för orm och därifrån kommer också ordet "canny" (slug, vis). I Vatikanen kryllar det mycket riktigt av ormsymboler.
