Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Sofia Lindblom
publicerad 11 sep 2004 kl. 23.23:
Urban bohem med mössa på sned
Sverige och världen håller på att gå under av skoningslösa stormar, kraven står en upp i halsen och hela världen verkar vara helt upp och ned. Eller är det bara jag som håller på att bli vuxen?
Ibland känns livet så otroligt stort, och man själv står där så liten. Inom loppet av 24 timmar har jag upplevt den där känslan av att vara så pyttig att det bara inte får vara sant.
I går var jag tvungen att besöka en dam på mäklarfirman som skulle se till att mitt namn adderades på det kontrakt som gör det möjligt för mig att jobba under lagliga omständigheter här i Berlin. Kontoret snajdigt inrett, stilrent med silver, glasskivor och någon sorts väldigt svårbegriplig (men antagligen djup) konst på väggarna. Inte en detalj satt fel. Förutom den urbana bohemen med mössan på sned som fyllde en av stolarna. Jag.
Hela rummet var så fyllt av perfektion, och jag kände mig verkligen som den där skräppåsen man gömmer i hörnet bakom dörren. Med min uppenbarerlse kändes det som om jag störde bilden av Det Perfekta Konferensrummet. Men sådant brukar jag inte haka upp mig på nämnvärt, blev mer irriterad på att tanten som skulle hjälpa mig var sen och att det annars obligatoriska kaffe och kakfatet lyste med sin frånvaro. Där måste jag medge att svenskarna har ett stort försprång, man blir ALLTID matad med koffein och tomma kalorier under väntan. (Alltid uppskattat, och medan man länsar faten önskar man att de är lite mer försenade än vanligt, men det är de ju aldrig, svensken brukar ju i regel vara noggrann med tiden).
Efter 20 minuter kommer hon som ska hjälpa mig. Jag hade målat upp en bild inombords av en bullig tysktanta som på vänligaste vis skulle pyssla om mitt problem. "Tanten" var typ i samma ålder som jag! Hennes manliga kollega såg gubbigt vuxen ut fastän det inte kan ha varit länge sedan han han pallade äpplen. Det var ju egentligen inget märkvärdigt i sig, bara det att jag har så svårt att förstå. På något vis inkluderas inte min tllvaro av alltför många kostymer, ser dem mest på äldre främlingar och tänker att de lever minsann kvar i det förgågna. Men så stötte jag ju på dessa kontorsnissar och fröknar och tänkte att tänk om det är jag som lever kvar i det förgågna? Som fortfaranda fjollar runt i tajta jeans och gillar jympdojjor, för att inte tala om min rosa mössa som jag nästan sover i?
Ja, jag hade mycket att fundera på under promenaden hem. När blev alla så vuxna? Och när lät jag bli?
Den andra händelsen. Doktorn. Gick dit med mina små nässelutslag som i min fantasi har förvandlats till de värsta svulsterna som gnager upp mig inifrån. Sitter nervöst i väntrummet och inväntar dödsdomen. När jag kommer in i läkarrummet så undrar den kvinnliga läkaren vad mitt problem är. Jag berättar, och hon ber mig att visa utslaget på foten också. Det skulle hon inte ha gjort. För när hon tittar ner på mina fötter och ser att det inte bara är håliga strumpor som pryder fötterna, utan att varje fot har en egen färg så ser hon uppriktigt bekymrad ut och anar jag inte en lätt darrning i näsan som måste tyda på någon sorts rädsla? Ja, hon var nog mer fundersam över strumporna än mina utslag. Vissa detaljer är liksom inte så noga i min värld. Som det här med fotprydnader. Någon leffe för urminnes tider sedan bestämde sig för att fötterna skulle vara enhetliga, än sen då? Själv tar jag de som råkar vara rena, och som av en händelse så har de alltid olika färg. Jag slutar aldrig att faccineras över de människor som lägger energi på att para ihop strumpor och vika strumpor. När ägnar de sig åt det? På morgonen? På kvällen? När de tittar på TV? Jag skulle aldrig komma på idén ens. Allt är i en salig röra, oftast smutsigt och rent blandat, det gör liksom inte mig något. Det är väl ett av bohemdragen som gör att man inte frivilligt vill dela lägenhet med mig. I alla fall inte om man är pedant och inte avser städning att skyffla allt under sängen.
I vilket fall, dessa två små triviala händelser kanske inte är något att grubbla över. Egentligen. Men jag gör det. För jag hade ju just kommit på att livet var en fest där alla var bjudna, men jag inser att smokingfesternas tid ännu inte är över och att jag inte kan göra något åt det och det drar lite kallt i mina håliga strumpor när jag tänker på alla de krav som inte levs upp till men som vuxenvärlden kräver. Så ser ni en filur i rosa mössa och olikfärgade strumpor så är det inte Pippi Långstrump på villovägar, det är bara en Sofiaskrutt som kämpar mot vuxenheten ett tag till.
Sofia Lindblom, På upptäcksfärd
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
