 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Maria Sågå
publicerad 9 jun 2010 kl. 06.00:
Sverige bör bevara sina kristna traditioner
"Vad är det som hindrar oss från att fortsätta visa vår stolthet över att tillhöra ett kristet land som Sverige? Varför vill så många så långt bort som möjligt från det som tidigare varit ej ifrågasatta traditioner?"
Det verkar som någon form av kristendomsfobi sprider sig över Sverige och det tycks bli värre och värre för varje år.
Läste ni också om prästen som valde att ta semester i samband med skolavslutningen? Denne ansåg sig inte ha något där - i kyrkan - att göra, eftersom rektorn på den berörda skolan ville att det endast skulle sjungas två psalmer ("psalm" som för övrigt har betydelsen "Till Gud riktad lovsång") och inte ha andra "kristna inslag" i examensgudstjänsten. Prästen ansåg då att denne inte hade något att tillföra.
Här har vi en skola till vilken den rådande kristendomsfobin inte har nått; där eleverna vill och får ha sin avslutning i kyrkans lokaler - och så avsäger sig prästen uppdraget!
Just denna uppfattning om var till exempel skolavslutningen bör hållas, tycks ha blivit något som mer och mer sticker folk i ögonen på senare år. Jag minns personligen inte så mycket från mina första skolavslutningar, men - nog var vi i kyrkan allt! Det var en självklarhet, och inte något som någon ifrågasatte. Vad jag vet, så var det eller inte någon som uteblev i protest på grund av valet av lokal. Det är visserligen ett antal år sedan nu, och samhället har förändrats sedan dess, men... Jag blir ändå lite bestört av det totala motståndet mot att samlas i kyrkan vid större tillställningar.
I söndags var det den svenska nationaldagen, och flaggorna vajade på de flesta håll i landet. Enligt Rapport samma dag, har firandet ökat sedan dagen blev officiell röd dag för i år fem år sedan.
På flera håll välkomnades även nya svenskar till vårt land, och i en sammanfattning som Landet runt (6/6) gjort av nationaldagsfirandet, visade alla intervjuade en stolthet och glädje över att räknas som svenskar. En man som intervjuades fick frågan om vad det innebär att vara svensk och han valde då att citera Sveriges nationalsång "Du gamla, du fria", genom att, som svar på frågan, säga att det handlar om "viljan att leva och dö i Norden". Även den kände dirigenten Kjell Lönnå intervjuades när han framträdde tillsammans med "sin" kör i Sundsvall, och likaså han uttryckte en stolthet just över att vara svensk.
Vad är det som hindrar oss från att fortsätta visa vår stolthet över att tillhöra ett kristet land som Sverige? Varför vill så många så långt bort som möjligt från det som tidigare varit ej ifrågasatta traditioner? Invandrarna/nysvenskarna visar sin uppenbara tacksamhet, men - hur mycket av "vårat" Sverige finns kvar, så vad är det de får se och uppleva egentligen?
Jag vill absolut och definitivt dementera att jag har något som helst nazistisk intention när jag säger "bevara Sverige svenskt" - tvärtom; vi behöver verkligen dessa invandrande nysvenskar för att få ett fungerande samhälle med kompetens och idéer! Men frågan är hur mycket vi ska anpassa oss. Ska/bör och får vi anpassa oss så till den milda grad att vi glömmer oss själva och vårat svenska arv och traditioner? Vill invandrarna att vi ska offra så mycket? Jag tror inte det, med tanke på den stolthet de vågar visa över det som de ser.
Det finns tecken som tyder på att antalet dop, konfirmationer och bröllop minskar i svenska kyrkan. Jag vill dock fortfarande tro att kyrkan har en viktig del i mångas liv än idag, jag tänker till exempel på kyrkan i Stjärnsund som tycks ha blivit den naturliga mötesplatsen för människor i samband med tioåriga Engla Höglunds försvinnande och senare även död, 2008. SVT valde till och med att sända begravningsgudstjänsten, och vad jag vill minnas, så sändes inte till exempel dåvarande utrikesminister Anna Lindhs begravning ut till allmänheten 2003, även om den väl kan tyckas ha större allmänintresse än Englas tragiska öde.
Likaså spelade kyrkan en stor roll för många vid tsunamikatastrofen i december 2004, som berövade 543 svenskar livet. Kyrkan; både den nationella och internationella Svenska kyrkan, blev den samlingsplats dit människor sökte sig för att finna ro och trygghet i den tragedi som verkligen drabbade alla; direkt, eller indirekt.
För att inte tala om det stundande kronprinsessbröllopet som ska hållas i Storkyrkan den 19 juni. Inte eller här finns några betänkligheter över att det handlar om en svensk, kristen kyrka, utan istället vräks det på med både inför-arbeten och TV-sändningar.
Sedan vill jag även tro att kristendomen fortfarande har en stor del i mångas liv idag. Jag menar: Hur många bär inte ett kors i någon form? Ett kors, i vilken den vågräta linjen symboliserar "Mellan människa och människa".
Vågar vi hissa flaggan på midsommar, och dansa "Små grodorna" runt midsommarstången, eller anses det vara för svenskt och därmed hota vårat i grunden ändå kristna samhälle?
|
Anne Skåner
