Går man tillbaka sisådär 500 år i tiden var statsskicken i världen i stort tämligen totalitära, och rättsskipningen var godtycklig; någon egentlig utredning i sak ägde sällan rum när man dömde ut straff för brott, och despoter kunde ofta komma undan med att mörda sina undersåtar. På vissa håll gav dock politisk kamp upphov till deklarationer om rättigheter och samhällskontrakt såsom de engelska Magna Charta och Common Law, när människor som hade förföljts och bestraffats utan rättegång ville se till att sådant inte skulle upprepas. Detta ledde senare till den amerikanska självständighetsförklaringen och tanken på naturrätt som grunden för ett lands juridiska system - alla människor var födda med okränkbara rättigheter som staten inte kunde ta ifrån dem. Inspirerade av detta tog hela västvärlden intryck, och människor kunde mot början av 1800-talet för första gången öppet kunna förkasta ärvd religion och bilda sin egen uppfattning om samhällsangelägenheter. Men, nog med historia.
Denna utveckling hade gått som längst i Sverige under 1960-talet, när den skulle avledas av listiga politiker som inte ville tappa den makt de ärvt från den gamla monarkin. Olof Palme stod i spetsen när 1968-vänstern danade ett nytt samhälle, ett som förkastade "småborgerliga" påfund såsom rättsstat, naturrätt, familj och dylikt. Man målade upp en bild av det gamla samhället som ursprunget till mycket lidande och sociala problem - staten ansågs kunna uppfostra barn bättre än deras föräldrar; fängelsestraff ansågs barbariska och verkningslösa; drogmissbrukare var naturligtvis också samhällets offer. Allt detta skulle nu lösas genom den stora socialstaten, och de gamla institutionernas auktoritet kringskars. Genom att ge de nya marxistiska institutionerna tillräckliga resurser och befogenheter ansåg man sig kunna skapa en utopi.
Vad de nya makthavarna dock inte var vidare öppna med var baktanken med det hela. Det gamla samhället hade faktiskt tydliga lagar, och man var fri så länge man inte i domstol funnits ha brutit mot dessa. Under den nya socialstatens ordning var inte faktiskt brottslighet någon större prioritet, och den som existerade sågs endast som ett argument för mer förebyggande arbete. Genom att se till att barn uppfostrades rätt skulle man kunna undvika att de ens blev brottslingar till att börja med, man ansåg att den potentiella kriminaliteten helt skulle kunna elimineras genom vård i rätt tid. Redan här frångår man dock en av rättsstatens principer, då man anser sig kunna förutsäga vilka som behöver vård och vilka som klarar sig. Ansvaret för ungdomsbrottsligheten fördes över till socialtjänsten under LVU-lagen, och denna myndighets ämbete blev mycket omfattande. Paragraf tre av denna lag låter samhället frihetsberöva ungdomar om de gör sig skyldiga till "socialt nedbrytande beteende". Vad detta begrepp är avgörs av socialsekreterarna och de förvaltningsdomstolar som mycket sällan dömer till socialtjänstens nackdel.
Just genom att ta över ansvaret för barnens uppfostran hade det svenska samhället i ett svep omintetgjort all den tidigare utvecklingen mot frihet. Nu kunde man ta in barn på barnhem för att man ansåg föräldrarna vara olämpliga, eller för att man inte gillade en tonårings åsikter, attityd eller faktiskt lagliga beteende. Under socialstaten finns inga klara gränser mellan tillåtet och förbjudet - det är upp till socialstatens företrädare att godtyckligt avgöra om ett visst beteende är acceptabelt eller inte, och samhället har i praktiken återgått till medeltidens statsskick. När man prövar dessa ärenden så kräver man inga bevis - ofta är socialtjänsten så tilltrodd att man helt sonika klubbar igenom LVU endast grundat på rykten eller fördomar - sanningshalten prövas inte.
Jag har tyvärr egen erfarenhet av detta. När jag växte upp trodde jag aldrig att jag skulle få ha att göra med socialtjänsten, då vårt familjeliv tycktes vara välordnat. Under min tonårstid störtade dock familjen samman runt mig, och de tre andra medlemmarna föll ned i drogmissbruk. Detta medförde att denna myndighet började utreda även mig mot slutet av gymnasietiden, trots att jag inte hade begått något brott eller betett mig illa. Jag ville inte alls ha med dem att göra, men när min mammas lägenhet blev ett enda lodisnäste gick jag med på att flytta in i den egna lägenhet de erbjöd mig. Hade kontakten tagit slut där hade jag varit mycket tacksam för detta, men det gjorde den tyvärr inte.
Nu började de styra och ställa i mitt liv trots att jag bara ville lämnas i fred, och de ansåg mig vara handikappad till den grad att jag inte kunde leva självständigt. De hittade på att jag hade en massa handikapp hit och dit, fastän jag hela livet varit mycket oberoende och självständig. Några månader efter att jag flyttat in ville de ha in mig på institutionsvård eftersom de ansåg att jag saknade social kompetens. Lyckligtvis hade jag fyllt 20 vid det laget, så de kunde inte ta till LVU, men de "uppmuntrade" mig ändå att gå med på vården genom att dra in den enda inkomst jag hade - socialbidraget. Från att under min uppväxttid alltid ha sparat pengar för framtida behov, fann jag mig nu i denna situation utan pengar ens för mat, och hyran fick ligga släpande. För att bota hungern fick jag äta i skolmatsalen på det gymnasium jag nyligen gått ut ifrån, samt bli bjuden av kompisar. Socialtjänsten hade helt utan grund bestämt sig för att jag var en handikappad och tydligen även mycket osympatisk person, då jag fick utstå mycket trakasserier under de möten jag kallades till, trots att jag inte gjort något för att förtjäna det.
Det jag vill uppmärksamma här är det totalitära maktmissbruket hos socialtjänsten. Än i dag hör jag att det går likadant till, när denna myndighet aggressivt utreder unga människor och försöker stämpla dem med handikapp, och något som berördes i ett nyligt JK-ärende är att ungdomar ofta placeras på institutioner helt godtyckligt - man ifrågasätter inte socialtjänstens makt. Samhället avskaffade under 70-talet ungdomsfängelser för faktiska brottslingar, men har i dag i deras ställe gett oss ungdomshem där barn kan placeras för att de är annorlunda, eller för att en myndighetsperson helt enkelt ogillar dem. Rättssäkerheten är obefintlig.
Något annat som måste uppmärksammas är också missbruket av LVU 6 §, den paragraf som ger socialtjänsten rätt att omedelbart omhänderta barn. Under sommaren 2009 användes denna generalklausul mot två familjer som försökte lämna landet, och fyra barn placerades i samhällsvård - Domenic, som togs på flygplanet när familjen var på väg till Indien, och Filip, Nicole samt Miranda, som togs på Arlanda flygplats när deras familj skulle åka till Iran. Alla fyra barn är sedan 1,5 år tillbaka i samhällsvård, utan att massmedia tar upp ärendet och utan att det finns något slut i sikte i rättsväsendet. Den berlinmur som revs ned för två årtionden sedan har visst byggts upp igen i Sverige.
Vad vi har i den svenska socialstaten är en totalitär styggelse i bästa sovjetstil. Det är dags för svenska folket att ifrågasätta om denna myndighet ska ha en så enorm makt.
Daniel Hammarberg, Oliktänkande
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
