 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ingrid Oscarsson Ling
publicerad 16 aug 2010 kl. 06.00:
Socialstyrelsens ödesdigra beslut om demenssjuka
Vi har nu under cirka två månader kunnat ta del, i massmedia, av vilka konsekvenser Socialstyrelsens agerade angående skyddsåtgärder för personer med åldersdemens fört med sig.
Från och med den 15 juni i år upphörde Socialstyrelsens föreskrifter angående skyddsåtgärder för personer med åldersdemens i särskilda boendeformer för service och omvårdnad att gälla. Enligt Socialstyrelsen själv saknades lagstöd för denna föreskrift. Vad jag frågar mig är följande: Har personer i Socialstyrelsens tjänst aldrig träffat eller kommunicerat med någon åldersdement person?
Varför jag inte kan låta bli att skriva dessa rader är för att de gamla föreskrifterna (från 1992) faktiskt kunde hjälpa den demenssjuka personen, som i sin förvirring verkligen är i behov av all hjälp och stöd den kan få. Och varför har man inte reviderat föreskrifterna under alla dessa år, då hade kanske denna situation aldrig uppkommit.
Cirka åtta procent av personer i Sverige över 65 år drabbas av någon form av demenssjukdom. Som det är idag, blir de ålderdementas situation ännu mer förvirrad, då de skall ha total frihet. Vilket varken de dementa, de anhöriga eller personalen är i behov av. Detta för att alla människor skall ha sin frihet att välja bland annat var man vill befinna sig.
Självklart skall ingen människa som kan ta vara på sig själv och klara av livet i stort, på något sätt tvingas att vistas där någon annan anser det bäst för henne/honom att befinna sig. Men nu innebär det bland annat att ytterdörrarna på demensboende inte längre får vara låsta med kodlås. För då kommer ju inte de boende ut i "friheten".
Detta handlar om personer med diagnostiserade demenssjukdomar, vilka befinner sig på olika boenden i vårt samhälle, som är avsedda för individer med just dessa förvirringssjukdomar.
På de allra flesta av dessa boenden finns det mycket kunnig och duktig personal, men dom kan inte "trolla med knäna", vilket skulle behövas nu när Socialstyrelsen inte tänkt igenom följderna av sitt beslut. Om du har en demenssjukdom är det mycket vanligt att förvirringen visar sig i desorientering i tid oh rum. Det vill säga att t.ex. Lisa som går mycket dåligt och tidigare suttit i rullstol med ett bord framför sig, för att hon inte skulle falla ur stolen eller på egen hand försöka resa sig, nu kan falla omkull, med allt lidande detta skulle innebära för henne. Nu tar sig Lisa istället snubblande in till Kalles rum eller lägenhet, även han är dement och söker efter söndagssteken. När Lisa letar efter söndagssteken som hon i alla tider bjudit sin familj på. Då blir Kalle ännu mer förvirrad, på grund av att Lisa kommer in och rotar runt i hans garderob för att hitta söndagssteken? Var har Kalle sin integritet, för det har man även rätt till när man är dement!
Eller Karin, 87 år, som måste leta reda på sina barn fem respektive sju år gamla. Hon ger sig naturligtvis ut på stan. Inte heller Karin är orienterad i tid och rum. Vilket innebär att hon, har sin frihet att gå ut, men inte hittar, varken barnen eller hem till boendet igen. Vad som händer, när detta sker, är att personalen känner sig mer otillräcklig än vanligt och blir oroliga för vad som händer med dessa tre individer som dom ansvarar för. Och jag som anhörig blir ju ännu mer orolig för min gamla mamma, farbror eller syster. Detta är nästan ännu värre än när de bodde i sitt tidigare "egna boende", då de i alla fall kunde hitta hem ibland, på grund av att dom bott där i 25-30 år eller mer, till skillnad från det nya boendet där de bott bara cirka ett år med demenssjukdom.
Förutom att de personerna som jag tidigare nämnt, mår dåligt och känner stor ovisshet och oro, så blir samhället i stort i allra högsta grad inblandat i Lisas, Kalles och Karins demenssjukdomar. Jag tänker till exempel på alla poliser, taxichaufförer, "tanten" i bageriet och grannarna till demens boendet, med flera, som med sina goda hjärtan hjälper de demenssjuka personerna till rätta till boendet igen.
Dessutom har Lisa, Kalle och Karin troligtvis under sina "utflykter" haft en otrolig ångest. För någon stans kommer även dessa individer fram till att dom letade vid fel tillfälle efter fel sak eller fel person.
Återigen jag vill absolut inte tillgripa tvångsåtgärder, om det inte är absolut nödvändigt, men i många av dessa situationer som jag syftar på finns det stor risk för ett omedvetet självskadebeteende.
Som jag ser det kan man inte bara ta bort något i vård och omsorgen för dessa personer utan att sätta in andra resurser, till exempel att utbilda mer omvårdnads- och omsorgspersonal i omhändertagande av personer med demenssjukdom. Detta för att verkligen kunna utöka bemanningen runt, dessa omvårdnads- och omsorgsbehövande personer.
Som gammal sjuksköterska är jag väl medveten om Socialstyrelsens tyngd i sina föreskrifter för vård och omsorgspersonal. Att inte följa dessa kan innebära prickning alternativt att legitimationen kan bli indragen.
Min sista fråga är vem skall offras först? Personalen som inte följer de nu gällande föreskrifterna eller en demenssjuk, till exempel Karin, som försvinner ut i samhället (friheten) och skadar sig eller till och med omkommer på grund av sin sjukdom, som hon inte har insikt om?
|
