Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Dick Wase
publicerad 26 okt 2010 kl. 06.00:
Sextrafficking en myt
I 20 år har vi matats med påståenden om den gigantiska sextraffickingen, men under dessa år har man aldrig kunnat hitta mer än en bråkdel av dessa påstått traffickerade kvinnor och barn.
Anna Ekstedt på Östersjöstaternas råd påstår att (sex)trafficking är ett stort problem och man drar igång en kampanj på sex språk som riktar sig till kvinnor som tvingats till Sverige för att sälja sex. Hon påstår också att "Man kan lugnt säga att det är ett stort problem. Mörkertalen är enorma."(Aftonbladet") Problemet för henne och kampanjen är dock, att inget av det som påstås är med verkligheten överensstämmande.
I 20 år har vi matats med påståenden om den gigantiska sextraffickingen i form av siffror som påståtts har varit så höga som fyra miljoner traffickerade kvinnor och barn varje år världen över. De lägsta nämnda siffrorna har varit någonstans i trakten av 700 000. Men under dessa 20 år har man aldrig kunnat hitta mer än en bråkdel av dessa kvinnor och barn. Det är exakt samma fenomen som under 1800-talet och början av 1900-talet, då paniken kring "det vita slaveriet" blev avstamp för goda karriärer och goda löner för "omsorgsfulla räddare" av de påstådda offren. Idag är historikerna, med något enstaka undantag, överens om att denna panik var våldsamt uppblåst, och att det vita slaveriet var ett mindre fenomen, eller inte existerade alls.
Precis lika uppblåst som hysterin kring "det vita slaveriet" är den nuvarande traffickingpaniken. De gigantiska siffror som FN, IOM, EU, Östersjöstaternas råd, med flera, basunerar ut har ingen som helst förankring i verkligheten. De är alla "uppskattningar" och inga av dessa "uppskattningar" bygger på vetenskapliga undersökningar eller tillförlitlig statistik. På engelska brukar de kallas för "guesstimates", men det har inte ens med gissningar att göra. De är i allmänhet avsiktligt förvrängda, eller helt gripna ur luften, i syfte att skapa panik och generera pengar till de självutnämnda "räddarna". Om man går på den enda något sånär säkra statistik som existerar - nämligen olika länders statistik över misstänkta fall och domar - så ligger de siffrorna ljusår från den påstådda gigantiska sextraffickinghandeln världen över. Det är därför myten om "mörkertalen" är så viktig att hålla vid liv; för att verkligheten inte ska bli uppenbar. Att den myten också är matematiskt fullständigt vansinnig har ingen brytt sig om att notera. Låt oss ta några exempel:
I USA har den amerikanska regeringen i många år påstått att 50 000 kvinnor och barn årligen traffickeras till USA för sexuella ändamål. Numera är siffran dock nedskriven till mellan 14 500 och 17 500 offer. Emellertid visar myndighetsstatistiken att det under åren 2000-2007 identifierades 1 362 offer för trafficking, alla kategorier, det vill säga inte bara för sextrafficking. Det gör i genomsnitt 195 offer varje år, eller - omsatt till svenska förhållanden - 6,5 offer per tio miljoner invånare (eller 0,065 på 100 000). Hur många som är sextraffickingoffer kan inte avgöras, men eftersom polisen i allmänhet struntar i andra typer av trafficking torde det vara rimligt att utgå från att det kan vara så mycket som tre fjärdedelar. Alltså fem identifierade sextraffickingoffer per tio miljoner invånare varje år, eller runt 150 totalt i USA. Ljusår, som sagt, från de officiella 14 500 till 17 500, vilka "guesstimates", om de stämde, skulle betyda att den amerikanska polisen är lika oduglig på att finna traffickingoffer som den svenska. Nämligen att ungefär en procent av brotten klaras upp.
Så i vårt eget land är polisen lika inkompetent som i USA och klarar bara upp en procent av de påstådda sextraffickingfallen, trots att vi pumpar in gigantiska summor för att dessa fiktiva offer ska bli funna. Fram till 2006 påstod man att 400-600 sextraffickingoffer årligen kom till landet, men senare har man inte velat ange någon siffra - även om rapporten "Trafficking in Persons" fortfarande använder den. Men Agneta Lindelöfs rapport 2008 om människohandel avslöjade de verkliga siffrorna. I genomsnitt så har vi i vårt land knappt tre rättsfall om året, med i genomsnitt tre fällda förövare och fem offer - varav två är sextraffickingoffer juridiskt sett (de flesta av kvinnorna hävdade dock själva att de inte var det) - i varje. Det vill säga 0,09 förövare och 0,06 offer per 100 000 invånare. Också det ljusår från de fantasisiffror som presenterats. Mönstret går igen även i andra västeuropeiska länder, även om den faktiska statistiken visar på något högre siffror nere på kontinenten.
I Tyskland går det 17,5 dömda förövare (varav ungefär 70 procent får böter eller villkorliga domar på grund av lindriga brott) per tio miljoner invånare varje år i totalt 40,5 undersökta fall med 900 misstänkta offer, alla kategorier (men med en stor majoritet sextraffickingdomar). Det handlar om nästan dubbelt så många dömda som i Sverige, men det är fortfarande ingen hög siffra. I Storbritannien handlar det om 4,5 dömda för traffickingbrott per tio miljoner invånare varje år, men då pratar vi även om dem som dömts för att ha transporterat frivilliga sexarbetare. Alltså inte ens i närheten av de 25 000 offer som tidigare hävdats, inte heller i närheten av de 18 000 som det talats om där på senare tid. I Italien är det 15 dömda, alla kategorier, på tio miljoner invånare per år, i Grekland 29 och högst i Europa ligger Nederländerna med 60 dömda förövare alla kategorier per tio miljoner invånare (0,6 förövare på 100 000 invånare). På Nya Zeeland, där prostitutionen avkriminaliserades 2003, har inte ett enda fall av sextrafficking rapporterats efter det året.
TIP-rapporten (Trafficking in Persons) uppger - om man skalar bort all abolitionistisk retorik i inledningsdelen (Abolitionismen är en åskådning enligt vilken slaveriet bör motarbetas av religiösa, sociala eller moraliska skäl. Wikipedia) - att det i Europa och Euroasien gick 24 personer dömda för trafficking per tio miljoner invånare (0,24 per 100 000 invånare) och att där var totalt 14 650 "identifierade" offer, alla kategorier. Men den senare siffran innehåller inte bara de av myndigheter och domstolar identifierade offren utan även de påstådda offer som olika NGO:s rapporterar (Non governmental organizations). Och tillförlitligheten hos dessa kan i högsta grad ifrågasättas. Eva Buchholz rapporterar t ex i sin avhandling att en representant för NGO:n "Marta" i Lettland "uppskattar" antalet sextraffickerade kvinnor där, varje år, till dubbelt så många som den högsta "uppskattningen" i övrigt.
Vad vi alltså kan få fram från den enda relativt tillförlitliga statistik som finns - även om den är något omständig att hantera, eftersom olika länder har olika definitioner, rapporterar på olika sätt och att man blandar offerstatistik med statistik över dömda - är att brottet trafficking kan beläggas till en frekvens av 0,24 dömda personer (alla kategorier) på 100 000 invånare i hela Europa. Även om detta nu bara skulle vara så lågt som en tiondel av alla verkliga brott så skulle vi komma upp i 2,4 dömda per 100 000 invånare - och då är även de som dömts för transporterande av frivilliga prostituerade, lättare förseelser, målsäganden som inte utsatts för sextrafficking i sextraffickingmål med flera, inräknade. Som jämförelse kan till exempel nämnas att mordfrekvensen bland kvinnor i USA är 82 på 100 000, d v s nästan 40 gånger så högt som högt räknade "realsiffror" över antal traffickerare. Att påstå att detta är ett brott som har ofantliga proportioner, och där vi i vårt land måste pumpa in hundratusentals kronor på varje konstaterat offer i 30 års tid eller mer - vilket är fallet sedan regeringen 2008 anslog 210 miljoner till bekämpningen av prostitution och trafficking - är ingenting annat än rent lurendrejeri! Och i denna traffickingmyt ligger också mediernas och journalistkårens totala misslyckande att kritiskt granska. Dessa har tvärt om eldat under alla sanslösa påståenden som framförs och bidragit till att skattepengar används för att stoppa i medelklassaktivisternas lönekuvert, eller nyttjas i meningslösa kampanjer, istället för att göra verklig nytta.
Den nu aktuella "ring-så-räddar-vi" kampanjen kommer inte att få några fler traffickingoffer att framträda. När detta väl står klart kommer man tveklöst att försöka tysta ned eller bortförklara misslyckandet - precis som man försökte i Storbritannien med den totalt misslyckade "Operation Pentameter two". Det enda denna ringkampanj kommer att resultera i är mer panik, så att ännu mer pengar kan slussas ner i fickorna på dem som skor sig på detta. För det är precis som Eva Buchholtz säger i sin avhandling om traffickingåtgärder i de Baltiska staterna, då hon konstaterar att det är "lite som görs för skyddandet och rehabiliterandet av traffickingoffer". Och sexarbetare från Kambodja skrev nyligen i en stor debatt om prostitutionen i The Economist: "Nu vet vi de verkliga siffrorna [traffickerade kvinnor] och då vet vi att det är mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO-drivet anti-trafficking-skyddshärberge i vårt land!!... Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar! Vi vill ha bort lagar mot sexarbete. Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrin". Men mer pengar till NGO:s och andra "räddningsorganisationer" är vad EU-utvidgningen har medfört. Men dessa pengar kommer knappast de i verkligheten ganska få verkliga sextraffickingoffren till godo. Och paniken som piskas upp gynnar bara dem som skapar den.
Dick Wase, kontroversiell
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
