Jag har sedan några månader tillbaka gått ut i media och berättat/avslöjat saker om vissa missförhållanden i krogbranschen. Det har inte varit några positiva eller roliga avslöjanden. Idag ställer jag frågan till mig själv, var det värt det? För min egen del säger jag ja. För min familj och barn, så är svaret nej. För varje avslöjande jag går ut med, så känns det som att jag ser till att något försvinner från mattallriken som mina barn har på bordet. Nu har jag gått ut med tillräckligt med obehagliga detaljer så mina barns mattallrikar är tomma. Jag har bland annat avslöjat hur människor blir särbehandlade vid insläpp på krogen pga vilken hudfärg eller utseende de har, eller vilken samhällsklass eller nationalitet de tillhör. Jag har avslöjat att det förekommer att vaktkollegor sitter och ljuger i domstolar för att hålla varandra om ryggen, och för att få sätta dit den åtalade, eller kanske för att minska risken att själv inte bli prickad eller straffad. För det är en mycket hårt kollegial grupp vi talar om. Ska man vara med i gruppen så ställer man upp för varandra i alla väder oavsett vilken risk man själv löper. Jag har avslöjat att man som krögare kan lyckas med att få en tjänsteman vid alkoholtillståndsmyndigheten att sitta i knäna på en genom att bjuda på lite sprit och behandla denna på ett kungligt sätt på sin krog. Det har även varit några avslöjanden till.
Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi drömma om att konsekvenserna skulle bli av det slag jag har fått känna på och går igenom. Inte för att jag hade väntat mig att få en guldmedalj runt halsen av Sveriges statsminister, men att den utfrysning, smutskastning och det hotfulla bemötandet av vissa i branschen skulle vara av den storleksordning som den har varit, det hade jag inte väntat mig. För jag har inte svartmålat alla i branschen, utan vissa. De flesta är mycket seriösa, skötsamma och rättvisa. Reaktionerna har varit olika. Jag har fått mycket positiva reaktioner från alla håll och kanter, men också mycket negativa. Mina antagonister försöker stoppa mig genom en massa falska ryktespridningar. En del av de ryktesspridningar man får höra om sig själv som de försöker att svärta ner med mig, är t ex att jag är psykisk sjuk och missbrukar tabletter. Man får höra att man fick sparken och försöker hämnas genom att misskreditera arbetsgivaren. Till dom vill jag säga att jag fick inte sparken. Jag sa upp mig själv. Och med det menade jag inte att jag har slutat i branschen. Tvärtom. Jag vill bara göra något åt missförhållandena. Jag tänker inte ge upp den bransch som jag har vigt nästan ett kvarts sekel av mitt liv åt, på grund av vissa detaljer som inte är okej. Och jag ska göra allt som står i min makt för att förändra den. De som säger att jag går ut i media för att tjäna pengar vill jag fråga, varför får jag då brev från kronofogden?
Man får höra en hel del till. Det gör t ex att få jobb idag är näst intill omöjligt. Det har skrämt en hel del arbetsgivare från att anställa mig. Att jag inte har kunnat ta mitt ansvar och försörja mina barn har fått mig att bli mycket ledsen. Varför är man rädd att anställa någon som man delar samma värderingar som. Man får höra från många som man söker jobb hos att "Jag skulle gärna vilja ha dig anställd hos mig, men jag vågar inte för jag skulle bara få problem från andra inflytesrika personer som anser sig ha tagit skada av dina uttalanden". Ja, det är bla vad jag får höra. Ska det vara så? Ska vi leva i ett samhälle där vi ska tillåta orättvisa att ske, blunda och inte låta någon göra något åt det? Ska vi leva i ett samhälle där vi tillåter att man har egna lagar och regler utan att riskera att någon går in och försöker ändra på det? Ska vi leva i ett samhälle där bara pengar, status och makt ska få avgöra hur människor ska bli behandlade? Jag accepterar inte det. Jag ska ha samma rättigheter som alla andra. Jag vill kunna ge mina barn mat på bordet igen. Mina barn ska inte behöva bli drabbade för att deras pappa försöker upplysa samhället om vilka orättvisor det finns och som behöver komma upp till ytan för att de ska kunna åtgärdas. Att dessutom bli sönderhackad av vissa proffstyckare om varför jag har väntat i så många år med att gå ut med avslöjandena! Hade det varit bättre om jag fortsatt att vara tyst? Hade det gått att göra något åt problemet när det inte kommer upp till ytan? Är det så lätt att bara häva ur sig sådana här allvarliga anklagelser ensam mot alla de utpekade? Krävs det inte mod, styrka, energi och starkt psyke för att göra det?
Jag bestämde mig till slut för att berätta om missförhållandena och står för vartenda ord jag har sagt. Jag skiter fullständigt i vad dessa proffs anser om mig eller det jag har sagt. Jag försöker inte på något sätt få medlidande, samla några pluspoäng eller tala om vilken Tarzan jag är, utan jag säger precis vad jag tycker och tänker. Vi lever trots allt i ett land där man nästan får tänka och tycka vad man vill. Jag vill ha rättvisa och inte leva med en massa lögner och ytliga falska fasader. För mig räcker det inte att man säger saker som är bra att få höra. Det ska genomföras också. Jag undrar hur många människor det finns som mår dåligt pga missförhållandena på arbetsplatserna, men som inte vågar gå ut och berätta om det. Jag förstår att de inte vågar. För är det värt det priset dom kommer att få betala?
(Foto: Dan Norrå)
Fadde Darwich, Missförstådd dörrvakt
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stefan Whilde
