 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Tobias Jeppsson
publicerad 1 feb kl. 06.00:
Foto: Frankie Fouganthin (BY CC 2.0 via Wikimedia Commons)
(S) måste läsa sitt eget partiprogram
Om man läser i Socialdemokraternas partiprogram och jämför det med den politik de har bedrivit, så undrar man om de inte har glömt bort vad som var tanken med deras politik.
Föreställ er en ung och aktiv väljare som intresserat läser igenom de olika partiernas partiprogram och hittar följande stycke på första sidan i det socialdemokratiska partiprogrammet:
"Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, könssegregation och etniska klyftor, ett samhälle utan fördomar och diskriminering, ett samhälle där alla behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och samma värde, där alla barn kan växa till fria och självständiga vuxna, där alla kan styra sina liv och sin vardag och i jämlik och solidarisk samverkan söka de samhälleliga lösningar som gagnar det gemensamma bästa."
"Wow, det låter ju jättebra", tänker den nyfikne ungdomen. Kanske låter det så bra, att man till och med röstar på det partiet någon gång. När åren går och man lär sig mer om hur politiken fungerar i praktiken och vad som hänt de senaste decennierna, så börjar man förmodligen tänka över sitt val, åtminstone om man är en någorlunda fritt tänkande individ.
Kanske börjar man fundera över att under sossarnas tid vid makten, så har klyftorna ju faktiskt ökat mellan rika och fattiga. Klasskillnader finns även om man det inte längre finns någon homogen underbetald arbetarklass. Numera är det både vissa arbetare, tjänstemän, egenföretagare och akademiker som hör till den fattigare gruppen, även om dessa grupper även återfinns i de övre inkomstklasserna. För att inte tala om den mängd arbetslösa och sjukskrivna som utgör en stor del av de fattiga i vårt samhälle.
Om sossarna fortfarande är ett arbetarparti, så är det ytterst oklart för vilka de egentligen kämpar - är det de underbetalda arbetare som gör löpande band-jobb på någon liten fabrik, eller är det medelklass-arbetaren som är hantverkare, tjänar bra och lever ett gott liv i en villa och med dyr bil, och åker till Thailand på semester någon gång om året? Är det de arbetarna de kämpar för, eller är de överhuvudtaget ett arbetarparti, egentligen?
Vilka klasskillnader är det man egentligen försöker bekämpa? De som har det sämst ställt i samhället är kanske de sjukskrivna, arbetslösa och studenter. Vi vet ju att arbetslösheten och sjukskrivningarna periodvis har varit väldigt höga under de rödgrönas styre, med sossarna sittandes vid rodret. Uppskrivningen av bidrag till dessa grupper, inklusive studenter, har dessutom ökat i mycket långsammare takt än till exempel hyror och övriga pris- och lönenivåer, vilket har gjort dessa grupper ännu fattigare trots vissa små symboliska bidragshöjningar.
Könssegregationen och de etniska klyftorna har man inte lyckats särskilt väl med heller. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män, och har oftare en tuffare livssituation. Av olika skäl är det många kvinnor som bara kan eller orkar jobba deltid. Många kvinnoyrken sliter ut människor i förtid, inte minst i vården. När debatter om kvotering dyker upp i till exempel företagsstyrelser, så finns alltid någon som hävdar att det är kränkande och att finansgubbarna får ta och skärpa sig istället. Men inte mycket har hänt på den fronten, och man fortsätter att vänta och vänta på att de plötsligt ska bli lite snällare och anlita fler kvinnor.
De etniska klyftorna är kanske det mest anmärkningsvärda, och ett av socialdemokratins absolut största misslyckanden. Det är trots allt under deras tid som förortsområden med 80-90% invandrare växt fram, där arbetslösheten är skyhög. Diskrimineringen bland arbetsgivare och till och med myndigheter är väl dokumenterad. Den som kan ge invandrarna i dessa områden ett framtidshopp kommer vinna valet. Om sossarna ska få deras förtroende så måste de kämpa rejält för att återfå detta, och erkänna öppet att man misslyckats totalt. Det vore bättre än att förskjuta sitt ansvar från problemet genom att angripa Sverigedemokraterna om och om igen. Sverigedemokraterna har givetvis fel i sin analys, men de har rätt i att det finns ett problem kopplat till invandrare. Problemet ligger inte hos invandrarna utan hos Socialdemokraterna och övriga partier, som misslyckats totalt med att tillvarata deras kompetens och arbetskraft, samt att integrera dem och motverka den segregation som uppstått i svenska städer.
Sossarna har haft väldigt många år på sig att skapa ett samhälle där "alla har samma rätt och samma värde", men de har inte lyckats. Historiskt sett har de genomfört många oerhört stora och viktiga samhällsförändringar som gjort allas våra liv bättre. Men någonstans på vägen kom man av sig. Någonstans efter Palme. Kanske måste man våga vara lite mer obekväm, och inse att man kan vinna mer på det, än att försöka vara så många som möjligt till lags. Palme var förvisso en väldigt omtyckt och populär person som drog många väljare, men han var också väldigt avskydd av ganska många.
Vissa samhällsförändringar kommer att väcka stora protester och aggressiva anklagelser, men de brukar gå över rätt snabbt. Protesterna var stora en gång i tiden när vi förlängde semestrarna, kortade arbetstiden och gjorde stora välfärdssatsningar, men idag ser alla det som självklarheter, inklusive de som en gång protesterade högljutt.
Ska Socialdemokraterna ha en chans så måste de efterleva det som står i deras partiprogram, om de vill rädda sin trovärdighet som parti. De måste gå från att vara ett förvaltar-parti som försöker upprätthålla status quo, till att bli ett visionärt parti som kämpar mot de inkomstklass-skillnader som i allra högsta grad finns, och som växer sig allt större och större oavsett vilka som regerat landet. Tar de på sig den ambitionen och visar att de har kraftfulla verktyg och metoder för att nå dit, då har de en chans att komma tillbaka som ett folkligt parti. Fortsätter de istället som ett försoffat medelklassparti som vill förvalta och konservera Sverige som det är just nu utan några större förändringar, så kommer de fortsätta tyna bort till fördel för mer visionära och handlingskraftiga partier.
|
