 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Sofia Lindblom
publicerad 18 jun 2007 kl. 20.54:
Runkande fransman vs holländsk schlager
"En lutande studio ovanför en schlagerbar är ändå ganska charmigt. Faktiskt."
Så var jag här på Sourze igen, glad och levande men lika förvirrad som alltid. Men till skillnad från tidigare så är jag inte längre en nomad. Jag har faktiskt tillbringat 10 månader i Amsterdam. I sträck! Hoppjerkan Sofia är ett minne blott, även om vissa ser min långa vistelse i Amsterdam som ett tecken på att allting har gått fel.
Jag har till och med ett riktigt hem, även om en bortskämd svensk antagligen skulle kalla min lilla studio för en skrubb. En svindyr skrubb. För motsvarande 7000 svenska kronor har jag en pytteliten sne skokartong, men ja, jag har faktiskt en toalett, och ja, jag kan laga mat. Jag har även ett lutande golv som också är taket till en bar. Min hyresvärd, en skum maffiatyp med uppenbar näsa för att tjäna pengar, var väldigt noga med att visa mig detta rum på tidiga dagen, då baren ser ut som en tillbommad lagerlokal. Jag har inte någon tvättmaskin, men hyresvärden serverade snabbt en lösning; hans kusin driver praktiskt nog stans bästa tvätteria. En dyr liten historia precis runt hörnet. Lite får man tåla om man ska bo centralt.
Under mitt lilla krypin spelar baren Kharma holländska schlagers. Varje kväll. Med hög bas. Första veckan grät jag. Andra veckan inhandlade jag öronproppar, och nu kan jag knappt sova utan det där dova bumpelibumpandet i huvudet. Så kan det gå när man har lite bråttom! Det fanns faktiskt en anledning till att jag var lite... jäktad.
När jag kom hit till Amsterdam, efter en lång slitig sommar som servitris på ett av Djurgårdens många caféer, var jag ganska mör. Alla caffe latte-mammor (en latte, men baaara om du har minimjölk- och ni borde veeerkligligen ha ett bättre skötbord) och dryga american coffe-killar (menar du vanligt kaffe med hett vatten i?) höll på att driva mig till vansinne. Ett beslut formades i mitt huvud; aldrig mer café. Och absolut inte på Djurgården. Jag tog mina sista slantar och åkte iväg på flumfestival i Portugal innan jag landade i Amsterdam. Den första tiden bodde jag i en liten etta som var min väns allra första renoveringsobjekt. Jag gick alltid omkring med ett lager av byggdamm i håret . Vet inte vad som är värst, att folk såg att jag gick omkring med byggdamm i håret eller att de trodde att jag hade mjäll. Duchen fungerade bara ibland. Men bara kallvattnet.
Jag behövde hyra ett rum. Efter lite letande hittade jag den ultimata annonsen; "Homosexuell fransman söker inneboende för längre period till reonabelt pris. Cheerfull". Lät alldeles lysande. En harmlös bög var precis vad jag behövde, så jag flyttade in utan att tänka (ser ni ett mönster?). Det var då jag lärde mig vad falsk marknadsföring är. Den vinpluffsiga "bögen" som hyste en förkärlek till solkiga nätbrynjor och kalsonger visade sig vara allt annan än bög. - You know, I want to meet woman, before you a Russian girl, a Polish girl, and a Hungarian girl lived here" Jag förstår varför ingen av dem hade stannat längre än en månad. "Vin, kvinnor och sång" var hans motto vilket innebar att han satt på soffan och drack billigt rödtjut till sällskapet av en porrfilm, sjungades medan han.. ja ni vet. Väldigt charmigt.
"Cheerfull" var hans beteckning på att man gärna fick hålla honom sällskap. Eller så var det toalettbiten. Varenda morgon mellan 6.30 och 7.30 så satt han med halvöppen dörr, högljutt skitande. Jag var tvungen att göra alla mina toalettbestyr på kvällen, medan han satt i rummet intill och gnolade till sina filmer. Att gå in på toaletten efter honom fanns inte på världskartan, toan var förgiftad av en rutten stank i timmar efter hans besök. Vad jag lärde mig? "Cheerfull" kan betyda mer än man anar.
En lutande studio ovanför en schlagerbar är ändå ganska charmigt. Faktiskt.
|
