 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Camilla Björk
publicerad 28 apr 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/Alyssa L. Miller (BY CC 2.0)
Rättssystemet sviker barnen
Tingsrätten var rena rama helvetet att genomlida, för de unga tjejerna och för oss anhöriga som fanns på plats. När det var över tänkte vi att nu kan det bara bli bättre. Men det var lite förhastat.
Tidigare artikel: Samhällstjänst för den som begått sexualbrott mot barn?
Hösten 2010 träffade min dotter och hennes kompis en man som de tyckte verkade vara en sympatisk och snäll kille. Dessutom var det spännande att han var äldre. De kunde hänga hos honom för han hade ju egen lägenhet. Detta urartade med tiden, då mannen visade sig vara allt utom just sympatisk och snäll. Han var väldig manipulerande och hade baktankar med flickorna.
Våren 2011 möttes mannen och flickorna i Tingsrätten. Mannen var åtalad för sexuellt övergrepp samt våldtäkt mot barn. Behöver man säga så mycket mer om det...
Att sitta i rätten och lyssna på sin dotter och hennes vän, som också hon ligger mig varmt om hjärtat, när de berättar om vad de varit med om, det är ingen trivsam situation. När rätten ber dem beskriva en mans könsorgan, hur det kändes när han rörde vid dem, hur han rörde vid dem, så vill man bara ställa sig upp och skrika rakt ut: "De är ju bara barn. Låt dem vara."
De var 12 och 13 år då detta hände. De ska inte veta hur en mans penis känns mot deras hud.
Att sitta i rätten och lyssna på hur mannen sedan förklarar att tjejerna var delaktiga i detta, ville detta, bar lika mycket skuld i det inträffade, kändes som ett hån efter att ha sett flickornas mående och hört deras berättelser, samt vittnesmål från andra flickor som träffat mannen.
Nu är det ju dessutom så, att även om flickorna skulle ha velat förföra honom så är det olagligt att ha sex med barn, det vet ju alla. Men han hade massor av lama ursäkter, till en början. Senare ändrade han sin berättelse och erkände en del av händelserna.
Tingsrätten var rena rama helvetet att genomlida, för de unga tjejerna och för oss anhöriga som fanns på plats. När det var över tänkte vi att nu är det över, nu kan det bara bli bättre. Men det var lite förhastat.
Två veckor senare föll domen. Den var positiv i den bemärkelsen att rätten lyssnat på tjejerna och hade ansett mannen skyldig till samtliga åtalspunkter, utom våldtäkt mot barn. Sedan kom överraskningen, mitt i utandningen - domen! Domen blev, bortsett från skadestånd, samhällstjänst i 100 timmar! Straffet för sexuella övergrepp på barn i Sverige på 2000-talet är alltså inte annat än 100 timmars samhällstjänst.
Vi var alla chockade. Barnen var förskräckta, kände att de inte alls blev tagna på allvar. De var ledsna och rädda. Allt rasade samman i deras värld, för de kunde inte förstå varför han inte satt i fängelse. Barns verklighet är lite annorlunda än vår, och i det här fallet så är det inte konstigt att det var det de hoppasdes skulle hända. De var rädda att möta honom på gatan. Med all rätt!
Vi stod samlade, flickorna med sina mammor, utanför Tingsrätten och såg barnens mardröm komma ut ur byggnaden, slänga jackan över axeln och le åt vårt håll innan han gav sig av till hemmets trygga lilla vrå.
Våra barns trygga vrå är svårt att hitta, de är inte trygga i sig själva längre. Om natten så står han där, i drömmens värld, mannen som gjort dem så illa och skakar om hela deras tillvaro, natt efter natt...
Jag önskar att rätten kunde tagit hänsyn till tjejerna i sin dom, deras rättigheter till att få känna sig trygga. Pedofiler är sjuka människor. Sjuka människor begår sjuka handlingar. Att han trivs med systemet är inte konstigt, det ska han göra, MEN att systemet i sig inte håller måtten är ett problem. Att det finns kryphål stora som igloodörrar.
Att överklaga fanns det inte ekonomi för. Det kändes tungt eftersom tjejerna for så illa av själva straffpåföljden av den fällande domen.
Men som sagt, sjuka människor begår sjuka handlingar. Gärningsmannen valde att i sista stund själv lämna in en överklagan. Ingen hade väl trott det, eftersom han fått det mildaste straffet någonsin för det brott han begått, och en överklagan skulle även omfatta en eventuell dom för våldtäkt av barn vilket innebär direkt i fängelse utan att passera gå!
Poliser stod med hakan i knähöjd men vi jublade lite lagom. Vi skulle få vår överklagan trots allt. Hovrättsförhandlingarna avklarades i början av april och idag, onsdag, har vi väntat på domen. Jag kände väl att Hovrätten borde ha lite mer respekt än Tingsrätten, känslan i magen var inte helt tokig när jag vaknade i morse. Men den gick över.
Innan domen föll så tog mannen tillbaka sin överklagan. Efter att förhandlingar hållits och allt så kan man tydligen göra så. Då blir det Tingsrättens dom som gäller! Jag förstår inte hur det går till, men för att göra det till en möjlighet behövs inte mitt förstående, det bara är så. Än en gång har han lekt med systemet och fått sin vilja fram!
En sak som är mycket märklig mitt i allt det märkliga, är att om nu mannen överklagade för att han ansåg att vissa delar av domen blev fel i Tingsrätten, betyder det inte då att han tycker att de stämmer om han tar tillbaka sin överklagan? Och borde inte det sända ut signaler nog till Hovrätten för att ändra Tingsrättens dom?
|
