 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Sofia Lindblom
publicerad 22 sep 2004 kl. 21.02:
Ordens små kryphål
- Ska du med på konferensen?
- Nej, tyvärr, vi ska ha gäster då.
... och så sitter man där igen i soffan och chillar med några polare med en kall bira och lite musik och det är bara så trevligt och soft som det kan bli. Men så ringer telefonen med samtal från Sverige och man tänker att "Fan inte nu när vi har det så trevligt och lugnt och skönt här i soffan". Och man svarar och lyssnar och försöker styra samtalet så att man smidigt ska kunna avsluta. Ibland tryter humöret och man släpper ur sig ett "Sorry kan inte snacka nu vi hörs senare" och den man pratar med blir förnärmad och man känner sig elak och egoistisk. Men ibland är det så himla soft att bara ligga där som en strandad säl och lyssna på musiken, växla några ord med vännerna, men mest bara ligga där som en liten hög och bara vara.
Men så sa någon att "För att öka deras förståelse så måste du kommunicera på deras nivå. Säg att du har gäster". Genialt! För ingen vill störa någon med gäster, i synnerhet inte svensken som både är finkänslig och hänsynstagande till naturen. "Nej men ojdå, ursäkta att jag ringde och störde och förlåt igen och hör av dig när du har tid" får man då till svar och kan snabbt utan knorr från något håll återvända till att göra ingenting i sällskap med mina vänner.
Eller rättare sagt, det som ser ut att vara ingenting är egentligen ett inre aktivt tankearbete, en process, men hur förklarar man det för någon som ringer, utan att det låter som om man sitter här i Berlin och håller på att flumma ihjäl? - Ledsen, kan inte prata just nu för jag sitter i soffan och tänker. Visst skulle man kunna säga så, men frågan är om man skulle få den förstående effekt som människan så febrilt eftersöker.
Minns i radhuslängan när man var liten och fisförnäma granntjejen deklarerade att hon minsann inte kunde leka ikväll, för de skulle ha "Fräämmandee". och det lät som om det var självaste påven eller någon annan viktighet var på ingående, men så visade det sig att det bara var någon dammig gammal moster eller nåt. Så då kunde ju jag också gå omkring och vara lite viktig när det vankades besök, även om det så var något så tråkigt som en förälders kollega. Det kändes så fint att säga "Främmaande".. Ordet skallrade om något extra och det klingade... exklusivt.
Ett annat ord som har fått bättre rykte än det förtjänar är "konferens". Att åka på konferensresa låter lite priviligerat, med utbildning, kompetensutvckling och sammansvetsning av det kollegiala teamet. Alla vill åka på konferens. Att det sedan sker med ett utbytande av makar, till dansbandstoner på ett överförfriskat Silja Line, det är ju inget man behöver tala högt om. Ja, det gäller att hitta de där små kryphålen som gör det legitimt att rumla runt lite, för den som öppet och ärligt säger att det skulle vara shysst med en riktig suparresa, jag den personen ses det inte på med blida ögon. Kanske är det en god idé att kontakta AA? Eller, han/hon är kanske fortfarande i den pubertala fasen då man "får" tycka att det är kul att festa loss som en galning?
Den person på arbetsplatsen som lobbar och jobbar för en konferensresa hyllas däremot som en sann hjälte och initiativtagare och belönas med dunkar på axeln och kanske till och med en blomsterkvast när "Årets medarbetare" ska utses. Klart att vi ska åka på konferens! Alla vill åka och supa skallen ur bitar på jobbets bekostnad men eftersom det är så icke PK att erkänna det så väljer vi att kalla det för något mer rumsrent.
Det gäller ju att inte krångla till det.....
|
