För ett antal år sedan då min son spelade klarinett, deltog han i ett läger för unga blåsare på armémusikcentrum i Stängnäs. De hade det rätt bra, visst försökte dagbefälet spänna ögonen i kottarna och hota med de mest gruvliga saker som skulle hända om de inte stod uppställda i tid på morgonen, men det tog inte så hårt därför att de värnpliktiga musikerna hade redan berättat att han egentligen var jättesnäll.
Kottarna fick under en vecka öva tillsammans med de värnpliktiga, vilka hunnit ett gott stycke i sin musikaliska utveckling, eller rättare sagt: de var ruskigt bra. De som gjorde lumpen som musiksoldater gjorde ungefär 200 spelningar under ett år. Sådant ger rutin.
En kille som spelade trombon anförtrodde mig att det på det hela var ett bra ställe att göra lumpen på, det enda som var negativt var all putsen, de hade sex olika uniformer till olika uppdrag och det var krav på perfekt puts till alla uniformerna.
Kursen avslutades med en spelning i Stortorget i Gamla Stan. Eftersom kottarna spelade tillsammans med de värnpliktiga var inte spellistan dålig, där förekom bland annat ett stycke av Wagner. Spelningen på Stortorget drog mycket folk eftersom det var fint väder. Vi slutet av konseren var det några äldre, lite långhåriga herrar bland publiken som väckte uppmärksamhet. Det var delar av Iron Maiden, bland annat Bruce Dickinson som var i Stockholm för att spela och hade gått ut på en tur i solskenet. De lyssnade intresserat. Flera av musikerna i Iron Maiden lär ha militär bakgrund.
Då konserten var slut fick en del av de värnpliktiga brått eftersom de uppmärksammat vilka som stod i publiken. De kom sättande med notblad som de ville ha autografer på. Min son förstod inte riktigt vad det var som hände, men eftersom Bruce Dickinson stod nästan intill honom stack även han fram ett notblad som han fick en autograf på tillsammans med ett par berömmande ord om konserten.
Numer har han insett att notbladet med musik av Wagner och Dickinsons autograf på är rätt coolt. Dessvärre övergav han klarinetten så småningom. I ett svagt ögonblick fick han ärva min gamla elgitarr, men även den hamnade på hyllan efter ytterligare något år. Men som jag brukar säga till honom, den som spelat för ett av världens bästa hårdrocksband har ett musikaliskt CV, det kan ingen ändra på.
Leif-Arne Undvall, Grötmyndig, självgod och vanlig
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
