När jag läste om en dömd mördare som kommit in på läkarutbildningen på Karolinska Institutet (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=713122) väcktes en fundering, när har man egentligen sonat sitt brott? Jag kan se det ur två perspektiv.
Å ena sidan om vi alla tänker tillbaka tio år så var vi inte samma personer då som vi är nu. Troligen har vi mognat en hel del och våra värderingar har påverkats av erfarenheter och upplevelser. När det gäller den här killen då, är det då inte troligt att han faktiskt har förändrats under de elva år som han suttit på kåken? Det faktum att han har genomgått en intervju för att upptäcka eventuella brister och klarat av denna tyder ju på att någon förändring har skett. Vad jag har förstått av den svenska kriminalvården är ju tanken att det ska vara en form av rehabiliterande vård, du ska med andra ord utöver bestraffningsaspekten rehabiliteras till att bli en god medborgare. I mina ögon är det faktum att mannen utbildar sig till läkare ett tecken på att han har rehabiliterats och vill förändra sitt liv. Till sist när det gäller detta perspektiv är väl också poängen med ett fängelsestraff att när du har avtjänat det så har du sonat din skuld?
Å andra sidan har ju mannen mördat en annan person och detta är ju inte förenligt med läkareden och oavsett hur mycket han ångrar det han har gjort är ju hans offer fortfarande död. Det är troligen svårt att om du träffar en läkare som du vet har mördat någon, att som patient känna ett förtroende för denna person. Sedan är det ju också så att mannen fortfarande kan hysa de värderingar som motiverade det så kallade hatbrottet som mordet klassades som men att han väljer att dölja dem för att samhället inte accepterar dem. Jag har ingen aning om hur han tänker, känner eller resonerar och jag har inte tänkt att som DN agera jury, domare och bödel på samma gång. Utan det jag vill belysa här är tre frågor:
1) Ska en person anses ha sonat sin skuld efter avtjänat straff?
2) Ska medierna agera domare, jury och bödel mot människor?
3) Ska vi införa riktiga livstidsstraff för mord? För om vi inte kan släppa in mördare som avtjänat sina straff i samhället igen och ge dem en andra chans, så finns det ingen poäng i att släppa ut dem igen.
Min personliga åsikt är att jag vill leva i ett samhälle där jag får en andra chans om jag visar att jag har förändrats och rehabiliterats för den gärning jag en gång begått. Sedan om det är lämpligt om jag ska ges chansen att studera till läkare eller inte är upp till de institutioner som utbildar läkare. För jag anser att man får ha en förståelse för att folk mörkar sitt förflutna när de vet att det starkt begränsar deras möjligheter att accepteras. Till syvende och sist handlar det helt enkelt om vilket samhälle vi vill leva i och det är det upp till oss alla att bestämma oss för!
Björn Wegner, Förbannad o fundersam
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
