Jag går med tunga steg uppför trapporna. Kanske ska man räkna stegen? Det kanske tar längre tid då? Har förresten inte forskarna kommit på något sätt att frysa tiden ännu? Kan vi inte frysa tiden så kan jag sitta där i den frysta tiden alla mina dagar och kanske några eoner senare kan jag hitta ett maskhål ut mot ett lyckligare parallellt universum? För det här jag befinner mig i nu när jag närmar mig det allra, allra sista trappsteget kommer förvandlas till ett helvete utan like. Jag öppnar dörren. Min far kommer emot mig och kramar om mig. Hela hans själ gråter som bara en förälders själ kan när den har förlorat ett barn och han säger att min syster Sanna är död.
Döden. Ja, vi dör. Otrevligt, va? Hur handskas man med döden då? Jag vet inte det. Jag går in i vardagsrummet och där sitter vi hela familjen och jag funderar över vad som ska hända nu. Hur ska man göra nu? Det känns som om jag helt känslobefriat studerar allting utifrån. Kanske är detta en film som jag bara ser på tv, för jag känner ju knappt att jag är där. Jag gråter, men jag förstår nog egentligen inte detta. Jag har hört orden och jag vet att min syster är död. Hon är borta. Hur det gick till vet vi inte riktigt. Man kan aldrig veta riktigt. Min mor öppnade dörren en dag och där stod två poliser med kanske världens mest otacksamma arbete.
"Knutsson och Andersson"!. "Ja, Överkonstapeln"? "Ni ska åka till den här adressen och ringa på dörren med det här efternamnet och sedan ska ni berätta att ni har dåliga nyheter. Förresten, be personen ifråga sätta sig ned först. Säg sedan att ni har MYCKET dåliga nyheter. Dottern i familjen har hittats hängd i ett träd uppe vid Masthugget i Göteborg. Mycket mer vet vi inte just nu"
Så det är allt vi vet. Vi vet vidare att vår syster var en eldfängd lesbisk och aktiv socialistisk kvinna i en stad där skinnhuvena tycker att det är kul att spöa homosexuella. Vi vet att skinnhuven redan en gång har hotat henne till livet i vår egen stad vilket var ett av skälen till att hon flyttade. Min storebror kör på den linjen. Det måste vara på det viset menar han. Hon har blivit dödad. Jag bryr mig inte stort i detta nu. Hon är ju död i vilket fall. Jag ringer till min flickvän och berättar, eller snarare hulkar jag fram något som frambär budskapet. Vi gråter och vi gör väl inte mycket mer än så. Mamma vill att vi ska åka ned till Göteborg dagen efter så det ska vi. Jag åker hem till min särbo och lär mig att innebörden i uttrycket att gråta floder verkligen avser floder.
Förr eller senare ska man sova. Hur ska man kunna sova? Hur gör man? Det är som om man aldrig har gjort det förr i sitt liv och nu försöker närma sig det med en vetenskaplig metod. Man inser snart att om man nu gör detta underliga som människosläktet, vilket man har upphört att känna sig delaktig av, måste göra, så innebär det att man ska vakna upp nästa morgon till en värld där detta har hänt. Men människan behöver sömn. Människan är ett ynkligt, svagt släkte. Tydligen är jag människa ändå och somnar efter en stund i min flickväns famn.
Det är tisdagsmorgon och vi ska ta tåget med hela världens alla andra pendlare som inte har förstått att någonting har hänt. Jag dricker kaffe och röker en cigarett och stöter på en avlägset bekant. Småprat? Njae... Jag känner fördämningarnas sprickor och ursäktar mig för att gå och gråta ifred i den mån det går. Så vi ska sitta i ett fullpackat tåg med kompletta främlingar i sex timmar till Göteborg där jag ska hälsa på min döda syster? Trevligt.
Vi väntar på tåget på perrongen i Stockholm. Jag tar hand om min yngsta bror. Det sysselsätter mig och det ger mina föräldrar lite ro. Han är fem år och hans extramamma är död. Hur mycket förstår han av det? Det skär i hjärtat att han ska behöva växa upp med det här. Jag sitter själv hela resan och tittar ut på det förbiilande decemberlandskapet. Åkrarnas såddar har grott. Det ser bisarrt ut i grådaskigheten. Buttert brunt och huttrande små röda stugor varvas med chockgröna små tappra grödor som helt tappat kollen. Måste man inte så igen då, tänker jag? Det hela är mycket intressant. Allting som är mycket intressant är bra eftersom det håller tankarna på avstånd. Min äldre bror skojar med våra småsyskon och jag vill kräkas på honom. Sak samma, det är hans problem. Jag förstår bara inte hur han tänker. Vi har väl å andra sidan alla våra sätt att handskas med saker och ting. Resan är oändlig. Tiden är relativ. En gång åkte jag med en kompis till en Pink Floydkonsert i Göteborg. Den resan tog fem minuter. När man nu inte vill komma fram till Göteborg varar den i en evighet. En minut är en timme. Vad bra. Kanske har vi nu äntligen lyckats frysa tiden och jag kan sitta här och titta på vårt vackra land med alla dessa neongrödor. Om det var så att tiden inte var frusen kommer jag kanske rentav skriva om dem en dag i senare skede? Skriva om hur växthuseffekten, eller vad det nu är, faktiskt gör Sverige bisarrt vackert i solljus den sjätte december år 2000? Jag tänker på vad livet är vackert när man verkligen kan se det. De få gånger man verkligen lyckas se det i hela sin prakt. Hur kan man vilja lämna allt detta? Hur kan man göra så? Hur kan man göra så mot sig och sin familj, sina vänner och alla som älskar en?
Tåget kommer fram till slut. Man går ut på perrongen och går sakta, sakta och tänker på hur bra sniglarna måste ha det, för snart kommer det komma en polisman som ska ta hand om familjen och ta denna familjen till det bårhus där en dotter och syster ligger alldeles död. Man har sett i amerikanska serier hur man ska gå in i neonbelysta lådrummet och man tänker sig hur otrevligt det ska bli, för när man väl kommit dit ska en läkare dra ut en låda, och se där ligger en helt uppenbarligen död syster och just det vill man inte. Det är inte den högsta önskan man hyser att se sin döda en gång i tiden asgarvande syster. Den där systern som alltid vek sig dubbelt och skrattade med hela sin kropp. Den där systern som alltid var en sådan schysst balans med mig och min storebror, en liten mellanvikt liksom som gav utrymmet till den där otroligt roliga jargongen som uppstod just då. Den där systern som var den tuffaste kvinna världen skådat, som aldrig någonsin var rädd och därmed tusen gånger tuffare än mitt eget mesiga, blödiga jag. En liten tjej på 1.70 som aldrig backade hur många skinnhuven det än var. Som spöade på de bonniga killarna som stötte på hennes flickvänner och kallade henne för mindre trevliga saker bara för att hon var lesbisk. Nej, det är inte den högsta önskan i världen. Nej.
Marcus Ottosson