Då bestämmer jag att jag inte bara har ett jämlikt förhållande utan även en jämlik arbetsplats. Och då tänker jag inte på sådant som bra ersättningsnivåer vid föräldraledighet och så. Nej, jag vill hellre ha kvar min tjänst. Inte som på Nordeas bankkontor i Stockholm, få en annan så kallad likvärdig tjänst. Eller så vill jag avancera. När jag kommer tillbaks till mitt jobb så gör det inget att jag har fått barn för det har min manliga kollega också. Inte bara hans fru. Han är hemma. Så de kan lika gärna ge den braiga tjänsten till mig. Nej, men usch, säger min kompis. Hur kan du vara så egoistisk? Det handlar ju inte om jobb nu. Det handlar om en ny liten människa och vad som är bäst för barnet. Ja, men då bestämmer jag att vi kommer inte att skilja oss. För vi kommer att förstå varandra även efter att vi fått barn. Eftersom vi delar lika på ledigheten. Det funkar på det viset. 30 procent färre skilsmässor i familjer där pappan också tagit ut föräldraledighet (DN Debatt, 020626).
Är inte det bäst för barnet? Nej, men då kan du ju inte amma. Du vet väl att WHO rekommenderar att man helammar 6 månader och ammar i kanske två år eller mer. Det har Sverige skrivit under på så det måste du följa. Jaha, men det trodde jag var för att en del inte har rent vatten att blanda välling med? Nej, du har inte förstått någonting. Allergier. Det beror på allergierna och astman. Men jag kan väl amma morgon och kväll och ändå jobba? Så får pappan vara hemma också. Jo, det förstås. Men du vet, amning är så mycket mer än mat. Det är trygghet och närhet och allt möjligt annat. Det vill du väl inte att ditt lilla barn ska gå miste om? Vill du det? Men det är väl i alla fall inte bevisat? Inte vetenskapligt kanske, men alla vet det ändå. Dessutom är mamman alltid viktigast. Så varför ska pappan alls vara hemma när du kan vara hemma? Förresten får ni ingen förskoleplats sedan. Äldst går först så det spelar ingen roll när du ställer ditt lilla barn i kö. Själv ska jag vara hemma i tre år och då får ju mitt barn förskoleplatsen. I stället för din ettåring.
Jaha, ska det vara så kinkigt. Då bestämmer jag att jag fick barn redan för 10 år sedan. När jag var 23, bodde i korridor och pluggade. Som Dr Lagercrantz och Dr Schulman nästan rekommenderade på DN Debatt (030606). Så att jag slipper bli en av de där oroliga, spända och överbeskyddande mammorna, modell äldre, som sjuksköterskorna på BVC nu måste träffa hela dagarna.
Min kille är självklart inte två år äldre och har jobb redan. Nej, han är exakt lika gammal som jag så han pluggar också och då är han gärna hemma lite med barnet. Tentaläsa och småbarn. Lätt som en plätt. Sedan får jag naturligtvis ett bra jobb. Trots att jag har pluggat dubbelt så länge som killarna (pga föräldraledighet) och inte har någon yrkeserfarenhet men istället två små snoriga barn. Efter ett par år går jag till min arbetsgivare, slår näven i bordet och säger att nu är det f-n på tiden att föräldraledighet väger tyngre än att ha utövat idrott. I alla fall när det gäller käcka chefsbefattningar. Som försäljningschef eller så. Men så kan du inte bestämma. Det fattar du väl? Jo, det är precis det jag gör. Det är lätt att tro att man bestämmer själv om man väljer att inte se hur allting hänger ihop. I ett större perspektiv.
Föräldrar inte bara älskar och värnar sina barn. De är också sina barns förebilder. Jag vill inte att mitt barn någonsin ska behöva tro att mammor är bättre föräldrar än pappor, medan pappor bara är konstiga jobbande gubben-i-lådan-lekfarbröder.
Anja Wikstrom, Föräldraledig civ.ing.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Lundahl
