KULTUR & NÖJE
Artikel av Simona Ahrnstedt publicerad 17 aug 2012 kl. 06.00:

Romanaktuella Simona Ahrnstedt
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Kulturelitens fördomar mot romantisk litteratur

Skulle det möjligen kunna vara så att en modern kvinna både klarar av att ta politisk ställning, källsortera miljövänligt, delta i samhällsdebatten och läsa romantik?
Redan på sjuttonhundratalet ägnade sig kultureliten åt att fnysa åt viss typ av litteratur. Då var det ROMANEN man angrep och förfasade sig över. Den ansågs vara en vulgär form av litterärt skapande - delvis för att den behandlade ämnen som ansågs vara triviala och lättviktiga.

Idag är det elitistiska fnysandet förbehållet genre- och populärlitteraturen. Och allra mest fnyser man åt genren Romance, en genre som förknippas med kvinnligt skrivande och läsande. Fnysandet kan sägas vara internationellt men då vi i Sverige dessutom har ett tämligen neurotiskt förhållande till litterär humor - Gud förbjude att man är rolig liksom, det verkar ju oseriöst - så är läsandet (och skrivandet) av Romance på samma moraliskt tvivelaktiga nivå som frågespalter och reklamblad från närköpet.

"Men vad är Romance för något egentligen?", är den i särklass vanligaste frågan jag får när jag berättar om böckerna jag skriver. Och jag ser hur bilder av Harlequin, Vita Serien och Mitt Livs Novell flimrar förbi i frågeställarens blick. För det är den referensramen svenskar har när det gäller litterär romantisk underhållning. Och det är så synd! För Romance är en litterär genre - på samma sätt som krim, fantasy och skräck är genrer - med enorm bredd. Och nästintill oändliga litterära variationer ryms under Romanceparaplyet. På samma sätt som både Hank Janson, Leif GW Persson och Stieg Larsson är krim, så är både Harlequin, Jane Austen och - tja - Simona Ahrnstedt Romance. För Romance är oerhört mycket mer än det vi svenskar brukar se tyna i ställ på pressbyrån och bensinstation.

I den övriga världen är Romance en av de största litterära genrerna. I USA (som är det enda land jag har statistik ifrån) är Romance dubbelt så stor som krim och tre gånger så stor som vanlig skönlitteratur. Hur man än ser på det så är genren enorm, och den är gudomlig!

Naturligtvis finns där litterära bottennapp (säg den genre där det inte finns bottennapp) men varför bry sig om dem när man kan läsa Eloisa James, Elisabeth Hoyt och Julia Quinn? För Romance anno 2012 är rolig, rapp och intelligent. Dessutom inte sällan oerhört välskriven.

En av otaliga fördomar handlar om att det "bara" är unga och/eller outbildade kvinnor som läser Romance. Om man alldeles bortser från det oerhört nedlåtande i att avfärda litteratur på grund av vad man anser om dess läsare så kan man konstatera att fördomen (som fördomar tenderar att göra) inte stämmer enligt den statistik som finns på RWA:s webbsajt.

Läsandet av romantisk litteratur hävdas vidare leda till att (kvinnliga, naturligtvis) läsare får orimliga förväntningar på livet i allmänhet och sina relationer i synnerhet. Ja, för kvinnor tar ju all sin information om hur det går till i världen från romantiska böcker. Eller? För skulle det möjligen kunna vara så att en modern kvinna både klarar av att ta politisk ställning, källsortera miljövänligt, delta i samhällsdebatten och läsa romantik?

Var kommer den här idén om att kvinnor måste "skyddas" från dåliga influenser i det de läser ifrån? På 1800-talet (den tidsepok jag behandlar i min debutroman Överenskommelser) menade kultureliten att kvinnors hjärnor förstördes av att läsa för mycket. Kvinnor blev fula av att studera, av att läsa dagstidningar och de borde i princip bara läsa bibeln. Visst känns andemeningen i argumenten igen? För idag menar kultureliten att kvinnor fördummas av att läsa Romance. Och jag kan inte låta bli att undra: Har vi inte kommit längre än så? Har vi inte lyckats passera stadiet där vi kastar ur oss argument som mer handlar om vårt eget tyckande än om åsikter grundade i någon sorts fördjupad kunskap? Kanske forskning till och med?

I mitt arbete som psykolog har jag mött bokstavligt talat tusentals människor. Och vi pratar ofta om relationer, eftersom relationer (inte minst kärleksrelationer) är det svåraste och mest komplexa som människan har att hantera. Och jag har faktiskt inte mött någon som irrar omkring, evigt besviken över att deras partner inte lever upp till de förväntningar de fått i böcker som han eller hon läst. Visst, en del av mina läsare kan säga att de efter att ha läst Överenskommelser kan drömma om den perfekte mannen (den manligen huvudpersonen är den perfekte mannen). Så? Hör inte drömmar och fantasier livet till? Och är inte besvikelse en av alla de känslor vi måste lära oss att hantera? För på samma sätt som de flesta av oss inte blir rockstjärnor, filmstjärnor eller it-miljardärer så träffar de flesta av oss inte den perfekta partnern. Vi lär oss leva med det. För var någonstans står det skrivet att litteraturens uppgift är att ge oss rimliga förväntningar på livet, att spegla verkligheten och inte förleda oss till att drömma och fantisera? Att förstå livet handlar om erfarenhet. Och vi kan väl utgå ifrån att de som läser romance - precis som alla andra människor - även hämtar information om tillvaron på annat sätt. Från tidningar, mänskliga samtal, arbete och otaliga andra möten. Livet handlar inte om att slippa besvikelse och att ha realistiska förväntningar på tillvaron. Väl? Litteratur måste inte alltid vara realistisk och trovärdig? Eller?

Vad gäller Romanceförfattarnas litterära förmåga finns det många fördomar. Eftersom det ges ut tusentals titlar är det naturligtvis svårt att ge en homogen bild. Det finns bättre och sämre författare men ingen typisk Romanceförfattare. De författare jag själv läser och därför kan uttala mig om är ofta högutbildade. Och jag kan bara stillsamt konstatera att om svenska underhållningsförfattare (och andra författare för all del) höll den litterära kvalitet som några av mina favoriter lyckas hålla så skulle mycket se annorlunda ut på den svenska litteraturhimlen. Läs Shakespeareprofessorn Eloisa James initierade och lekfulla versioner av de klassiska sagorna kryddade med sedan länge glömda historiska citat. Eller läs Joanna Bourne som har ett nyskapande språk och berättarglädje som skulle få baronessan Orczy att hoppa jämfota av glädje. För att inte tala om Susan Wiggs historiska dramer om mycket kompetenta kvinnor, astronomer, läkare och översättare som kämpar för att ta plats i samhället. Eller Elisabeth Hoyts senaste serie om slum, barnprostitution och fattigdom i London. Och kryssa sedan in i genren lesbian romance och få eventuella fördomar om heteronormativt orienterad Romance krossade för gott.

Till sist: jag är inte emot litteraturkritik. En fri kultur- och litteraturkritik är en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Just därför är det extra viktigt att den vet vad den talar om.