Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
Artikel
av Lennart Asp
publicerad 20 jan kl. 06.00:
Munzurfloden och Sabiha Gökçen Foto: Katpatuka (BY CC 2.0 via Wikimedia Commons)
Historisk ursäkt av Turkiet
För första gången i historien har det officiella Turkiet, genom premiärminister Recep Tayip Erdogan, bett om ursäkt för den turkiska statens politik i det förgångna.
Det var ingen liten ursäkt som premiärministern levererade i förbigående i slutet av förra året. Fram till nu har det officiella Turkiet aldrig ifrågasatt någonting i det moderna Turkiets historia. Mest ökänt är det envisa förnekandet av det armeniska folkmordet som fortfarande officiellt kallas för "det 'så kallade' armeniska folkmordet" även i turkiska nyhetssändningar. Detta historiska uttalande från det officiella Turkiet är därför mycket viktigt, eftersom en psykologisk tröskel har korsats som kan bana väg för ifrågasättande av andra omstridda händelser i modern turkisk historia. Men i skuggan av fortsatta arabiska revolter gick den historiska ursäkten ganska obemärkt förbi i världens massmedia. Erdogan bad om ursäkt för "Dersim-mördandet" då tusentals aleviter (en ickefundamentalistisk och oppositionell gren av islam) och kurder dödades när Turkiet slog ned ett uppror i Dersim, nuvarande Tunceliprovinsen, 1937- 1938.
Varför bad Erdogan om ursäkt? Erdogans ursäkt kom under ett TV-sänt möte med hans parti i Ankara den 23 November 2011, och riktades direkt mot Kemal Kilicdaroglu - ledare för det största tidigare styrande partiet, CHP ( Republikanska Folkpartiet) - som själv är alevit med rötter i Dersim. Erdogan påminde om att CHP som enda tillåtna parti hade makten vid den tiden. Erdogan beskrev massakern som "en av de mest tragiska händelsena i vår närhistoria" och att det var "en operation som var planerad steg för steg". Erdogan sade att totalt 13 806 människor dödades som ett resultat av militära operationer som var del av en systematisk statspolitik, samtidigt som tusentals människor tvångsförflyttades från sina hem.
Andra händelser i turkisk historia... Turkisk press spekulerade i om denna ursäkt var en prelud till ursäkter för andra händelser i turkisk historia, eller om Erdogans kommentarer var avsedda att försvara sig mot anklagelser för hypokrati, när han kritiserat brott mot mänskliga rättigheter i Syrien av den syriska ledaren Bashar al-Assad, som också tillhör den shiamuslimska alevitiska gruppen. Majoriteten i både Syrien och Turkiet består av sunnimuslimer. Erdogan har även anklagat oppositionsledaren Kilicdaroglu för att stödja Assad genom att antyda att de delar samma tro.
... som liknar Dersim är många. Det finns många grupper som nu kan börja vädra morgonluft:
- Armenier som hävdar att 1915 års dödande var ett resultat av en folkmordspolitik av den tidens ottomanska regering.
- Judar och kristna som led under en "rikedomsskatt" deklarerad 1942 under andra världskriget.
- Greker som 1955 utsattes för plundring och vandalism under "Istanbulpogromen".
- Kurdiska grupper som vill ha svar kring olösta mordfall från 1990-talet under operationer mot PKK (Kurdistans Arbetares Parti).
Aleviternas klagomål Av alla som dödades i Dersim var kanske bara en bråkdel av kurdiskt ursprung. Men vare sig de var av turkiskt, kurdiskt eller armeniskt ursprung, var de alla troende aleviter. Så denna ursäkt kommer att tvinga Erdogans regering och regeringar efter honom att avslöja statens arkivinformation om strider som förekom mellan den alevitiska religiösa minoriteten och sunnimajoriteten under 1970-talet. Kahramanmarasmassakern den 24 december 1978, då över hundra civila, mest aleviter, mördades var den mest fruktansvärda av dessa strider som ledde fram till miltärkuppen 1980.
"En skandal att be om ursäkt!" Det hypernationalistiska partiet MHP:s (Nationella Rörelsens Parti) ledare Devlet Bahceli tyckte att Erdogans ursäkt var en "skandal". Bahcelli försvarade den brutala kampanjen mot Dersim och jämställde offren för den med den moderna tidens kurdiskas militanter. Enligt Bahcelli var Dersimrevolten "del av en process för att störta regeringen och förstöra den unga republiken. Auktoriteterna vid den tiden gjorde vad deras ansvarighet krävde."
En sanningskommision behövs Erdogan undvek att ta det brännande ordet "folkmord" i sin mun, men när han sade att det var "en operation som var planerad steg för steg", så låter det ändå som något mer än en massaker. Selahattin Demirtas, språkröret för det prokurdiska partiet BDP (Fred och Demokratipartiet) ifrågasatte Erdogans uppriktighet och krävde att en "sanningskommision" måste bildas som även kunde undersöka andra blodiga episoder, såsom det kurdiska upproret 1925 som leddes av Seyh Sait.
font=2>Mördande, massaker, folkmord eller "etnocide"? Många kurder och några turkar anser att händelserna som ägde rum i Dersim konstituerar folkmord, genocide. En ledande företrädare för den åsikten är den turkiska sociologen Ismail Besikci, som ofta suttit i fängelse för sina frispråkiga texter om kurdernas rättigheter. Andra hävdar att målet för de styrande turkarna inte var ett folkmord, utan tvångsomflyttning och förtryck. Dessa akademiker, som till exempel Martin van Bruinessen, beskriver i stället vad som hände i Dersim som ett slags "etnocide" riktat mot det lokala språket och identiteten.
font=2>Vad hände i Dersim? Var det med premiärminister Edogans term ett "mördande" som pågick i Dersim? Eller var det en massaker, folkmord eller rent av ett slags "etnocide"? Tja, var och en kan själv bedöma materialet. Turkiska armén gjorde ingen hemlighet av sina operationer i Dersim i sina militärrapporter, exakt vilka stammar som utrotades och exakt hur många som avrättades. Det enda man förnekade var att man använde senapsgas.
En del metoder hade redan utprovats under det armeniska folkmordet, även kallat den armeniska Förintelsen av den brittiske journalisten Robert Fisk. När de turkiska trupperna började jaga de revolterande stammarna gjorde männen väpnat motstånd, medan kvinnorna och barnen gömde sig i djupa grottor. "Tusentals av dessa kvinnor och män omkom," skriver M. Nuri Dersimi i "Dersim in the history of Kurdistan"(Aleppo, 1952), "på grund av att armén murade igen ingångarna till grottorna. Dessa grottor är markerade med nummer på militära kartor över området. Vid ingångar till andra grottor, tände militären brasor för att få dem inne i grottan att kvävas. De som försökte fly från grottorna stacks ner med bajonetter. En stor del av kvinnorna och flickorna från Kureyshan och Bakhtiyar (två rebellstammar) kastade sig själva från höga klippor ner i Munzur och Parchikravinerna, för att inte falla i turkiska händer."
En av Atatürks adopterade kvinnor, den i Turkiet fortfarande hyllade kvinnliga förebilden Sabiha Gökçen, som inte bara var Turkiets första utan även världens första kvinnliga stridspilot, fick sin hjältegloria genom att släppa 50 ton bomber i Dersim.
font=2>"Munzurfloden blev röd av blod" En kvinna som växte upp med sin farmors berättelser från Dersimupproret, är Adile Düzgün som kommmer från byn Kirizi i Dersim och kom till Sverige 1984. Så här återberättar hon vad farmor berättade för henne i JIN, Kurdisk Kvinnobulletin (nr 2-3, 1994-1995):
"Farmor berättade om Dersimupproret 1938, hur de bakband och sköt människorna. Om hur militären hade massakrerat befolkningen i hela det stora bergsområdet norr om floden Munzur. Hozat, Ovacik, Nazimiye, Cemiskezek, allt var utplånat och Munzur flöt röd av blod. Farmor började alltid gråta, då hon berättade om detta. Om hur militären kom till byn och beordade alla att samlas, kvinnorna på en plats och männen på en annan. Hur alla lämnade redskapen på åkrarna och sprang till mötesplatsen. Farfar försökte bjuda militären på kaffe men de ville inte dricka kaffe i hans hus. De ställde upp maskingevär runtomkring människorna. En soldat kommer ridande i sporrsträck och lämnar ett meddelande till militärchefen. I meddelandet stod att avrättningen av byborna skulle avbrytas. Då säger de till farfar att han nu kan förstå varför de inte ville dricka av hans kaffe. De skulle ju döda honom. Militärerna tar med sig åtta av männen och lämnar byn. En av dessa män är min farfar. Det visar sig att militären samlar in människor från olika byar till en speciell plats där de bakbinds och avrättas i stora grupper med maskingevär. De anhöriga får inte hämta de döda, som ligger i värmen utan att begravas. Farbror försökte hämta farfars lik efter en vecka men han misslyckades eftersom soldater var utplacerade överallt. Andra gången lyckades han smyga in i området på natten. Han hade tagit med sig en stor matta och säckar med halm för att kunna transportera kroppen som börjat upplösas. Farbror försökte göra en mjuk madrass att lägga farfar på när han tog honom på hästryggen tillbaka till byn. Farfars kvarlevor begravdes i smyg på natten och fläcken på mattan går aldrig bort hur man än tvättar den. Jag minns den mattan så väl! Det var en fruktansvärd upplevelse för min farbror att se alla skändade lik. Soldaterna hade huggit av fingrar och brutit sönder ansikten på de döda för att komma över guldet i tänder och ringar. Jag tror att min farbror blev sjuk av att se all denna grymhet. Han fick gulsot och dog fyrtio dagar senare."
Lennart Asp, kulturarbetare,illustratör, personlig assistent
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
