KROPP & SJÄL
Artikel av Angus Liddell publicerad 17 feb kl. 06.00:

"Du kommer inte att tro detta älskling, men jag fick precis en kopp kaffe av kassörskan där inne."
Foto: flickr/cote (BY CC 2.0)

Hemtrevlig humor och pinsamma historier

"Ja familjen, nu ska vi åka och se på Kalle Anka och höra någon i släkten berätta om den där jäkla radion som inköptes på Kanarieholmarna."
Mycket i våra liv är så allvarligt, att jag inte kan känna annat än lycka över att det finns en ingrediens i livet som heter "humor". Tänk vad humor kan göra på till exempel en tråkig arbetsplats! Många är de jobb där man tycker att det faktiskt kvittar vad man jobbar med, när människorna runt omkring har sinne för humor och arbetspassen flödar av skratt.

En rolig människa är bland det mest fantastiska som finns och berikar alla andras vardag. Men tittar man lite närmare på humor så märker man att den varierar av så många skäl; geografiska, kulturella, och inte minst mognadsnivå.

Det här med mognadsnivå är verkligen intressant. Man skulle kunna tro att det har med ålder att göra men, tyvärr, så är så icke fallet ibland. Jag har jobbat på många olika sorters arbetsplatser och det där med mognadsnivå beror på så mycket annat än ålder. Vissa människor har ända upp i sextioårsåldern fortfarande inget annat sätt att skämta på än att vara snuskiga. Och visst, i vissa situationer och med rätt sällskap så passar väl det, men för guds skull inte alltid.

Den allra tjatigaste - men på något sätt ändå hemtrevligaste - humorn är ju de roliga historier som berättas igen, igen och åter igen; till exempel varenda gång släkten samlas till julen. Själv brukar jag säga innan vi åker dit att "Ja familjen, nu ska vi åka och se på Kalle Anka och höra någon i släkten berätta om den där jäkla radion som inköptes på Kanarieholmarna", och alla suckar. Det är nämligen så att när min svärfar en gång hade köpt en radio till svärmor på semestern, blev hon bara irriterad och sa: "Du tror väl inte att jag vill lyssna på spansk musik när jag är hemma i Sverige!".

Ja, det var nog roligt för Eskil när han fick det svaret, men vi andra har sedan i alla fall 20 år tillbaka fått höra den historien varje jul. Men det ska berättas, annars är det ingen riktig jul. Liksom hemtrevligt ändå, på något sätt.

Sedan finns det de där historierna som jag gärna hade berättat under jularna, men inte får för min fru. En av dem är när jag skulle surra fast en stor gummibåt på taket till min lilla Honda Civic. Jag hade kört iväg båten till en kompis och pumpat upp den med hans luftaggregat. Båten var nästan dubbelt så stor som bilen, och min fru och ungarna tittade förfärat på när jag satte den på taket. I brist på takräcke så kom jag på den fantastiska idén att veva ner fönstren och surra ett tjockt rep cirka 10 varv runt båten och taket - genom fönstren, om ni förstår? Min fru försökte flera gånger avbryta mig och säga något, men jag sa bara: "Tyst nu älskling, så ska du se när det är färdigt, så här gör alla i Canada!" När allt var klart utropade jag: "Voila!" Min fru log och frågade: "Okej, men hur gör sen kanadensarna för att få in familjen i bilen, när man faktiskt surrat fast dörrarna genom fönstrena?"

Ja ja, det var ju år 1972 jag var där senast, så jag kan faktiskt ha glömt någon detalj.

Eller den där gången då bensinmacken för första gången hade börjat servera kaffe; det hade inte funnits innan vad jag vet. Jag var i kassan och betalade bensinen, när expediten frågade om det fick vara en kopp kaffe. Jätteglad blev jag då - jag hade aldrig tidigare blivit erbjuden kaffe av ett kassabiträde på en bensinmack. Jag gick ut till frugan och sa: "Du kommer inte att tro detta älskling, men jag fick precis en kopp kaffe av kassörskan där inne." Min fru pekade mot fönstret på macken, och när jag tittade dit stod kassörskan och viftade med armarna. Så jag gick in för att höra vad det handlade om, och tro det eller ej, men hon ville ha betalt. Frågan var ställd i försäljningsyfte, vilket min rara men inte roade fru förstod redan när jag berättade.

Inget av detta får jag berätta på jularna, nix. Det skulle inte skada med en eller annan ny historia då och då kan jag tycka, det hade harmonierat med att Disney lägger in en ny tecknad film varje år. Fast förbudet kan ju ha att göra med att det just är jag som ligger till grund för dessa historier.

Den här julen försökte jag få berätta en historia om något som hände oss och som skulle kunna hända vem som helst. Vi hade varit i byn och skulle ta ut pengar. Min fru släppte av mig vid banken och jag gick fram till bankomaten. I samma sekund som jag gick dit kom en annan vit bil som skulle parkera, och min fru rullade fram några meter så att även de fick plats. Jag tog ut pengar och gick fram mot bilen samtidigt som jag läste på kvittot, öppnade dörren och satte mig, tittade till vänster - och såg en äldre man som helt förskräckt undrade vem jag var. Jag tittade mot bilen framför, och såg mina barn i bakrutan, som vinkade och tydligen undrade om pappa kände den där farbrorn. Vilket i sin tur fick mig att titta på farbrorn igen som jag frågade "Vad fan gör dom där?" varpå farbrorn frågade mig: "Ja men vad fan gör du här?"

Som sagt, något som kan hända vem som helst, och när jag tänker efter så var det en annan gång när... Oops, nu frågar min fru mig vad jag skriver, och ser hon detta så får jag säkert inte berätta det nu heller. Så nu skickar jag iväg det här innan hon får syn på det, för denna gången ska det min själ berättas!

Glöm inte att köpa lösgodis till Melodifestivalen på lördag, och även om ingen någonsin tycker att rätt låt vinner så kan det ju bli som med Triss-reklamen - "Plötsligt händer det" - och det vill ni väl ändå inte missa?

Ha en underbar helg, Sourzare, och glöm inte att omge er med människor som får er att skratta!