Det är ett långt land. När jag åkte från Mönsterås tittade jag till mina vindruvor som behöver några veckor ännu, uppe i Arjeplog var det full höst, de rödgula nyanserna hade helt tagit över. Luften var hög och klar som den bara är i norr om hösten.
Vi körde mot Adolfström. Adolfström är en liten ort, så liten att den nästan inte finns där vägen in i Vindelmassivet tar slut. I Adolfström smältes den malm som fraktades ned från silvergruvan på Nasafjäll under 1700-talet. Under 1600-talet hade man transporterat till en annan hytta, Silbojokk. Man bröt silver och bly uppe på kalfjället under mycket primitiva förhållanden. Logistiken, bland annat av malm sköttes av samer med hjälp av ackjor som drogs av renar. Renarna slet hårt och dog i hundratal, körvägarna kantades av renkadaver. Silvergruvan var ett stort projekt som trots detta aldrig var lönsam därför att den gav så lite, 1 000 kg silver och 280 ton bly.
På vägen om Adolfström passerar man byn Laisvall, vägen är bred och rejält gjord. Den kostades på för att hålla för transporten av blymalm från gruvan i Laisvall. Gruvdriften i Nasafäll drevs i omgångar, alltid med förlust ända fram till 1920-talet.
Boliden inledde 1943 brytning av blymalm några mil sydost om Nasafäll, brytningen pågick fram till 2001. Då var Laisvall ett litet samhälle med både en ishall och ett fem våningar högt hotell. Nu är gruvområdet avstädat. Man har fyllt ut så att det endast återstår några gräsbevuxna terrasser, den 80 meter höga laven sprängdes 2006.
När vi åker förbi ser Laisvall ut som en spökby, hotellet är stängt, permanent eller tillfälligt? Det bor folk i flera av husen, rätt många har en norsk flagga utanför. De permanentboende har minskat i byn men många av husen är sålda som fritidshus. Ett stort Folkets Hus verkar öde och överdimensionerat.
Jag funderar på varför man anstränger sig för att bevara resterna av vissa industriella minnen, som silvergruvan på Nasafjäll och hyttan i Adolfström medan andra industriminnen i närtid nästan kliniskt städas undan. Någon har i alla fall räddat undan ett stort hjul från gruvan och det står som en monument när man kör in på det gamla gruvområdet.
Det är inte lätt med näringslivsutveckling i Norrlands inland, det står mellan turism och gruvbrytning. Åre och Kiruna kommun är de kommuner som lyckats bäst inom sina respektive näringar. I Arjeplog har man kanske hittat en egen nisch. Man har kommit på att tillgången på flera stora sjöar som fryser till tidigt om vintern ger goda förutsättningar för att prova ut bilar under kyla och på halt underlag. Tack vare biltestarna så ökas folkmängden i det lilla samhället med flera hundratals invånare under vintern.
Någon berättar att om vintern fylls de 50 rummen på hotellet i Laisvall med biltestare. Möjligen är det så att det går att hitta utvecklingsbara näringar vid sidan om turism och gruvnäring i norrlands inland, om man har förmåga att se att det som är problem - snö och is - under vissa omständigheter kan vara en tillgång.
Regnet hänger i luften, himlen är konturlös och diffus, kontrasten är stor mot de intensiva färgerna i träden - björkarnas gula och myrens nästan purpurröda. Det är jakttid, ännu finns någon älg kvar, det är lekstopp på fisket.
Uppe på höjden ser man flera mil. Bortsett från vägen syns inte en människa då vi lämnat Laisvall. Arjeplogs kommun är stort som Skåne och Blekinge tillsammans men det bor inte fler än drygt 3 000 människor där. Det tar flera mil på vägen in mot centralorten innan jag ens möter en bil.
Dagen efter är jag hemma. Jag måste ta reda på mina äpplen och plommon. Scania behöver nyanställa 150 på hyttfabriken. Hjulen börjar rulla, om än lite trögt. Det är samma land men ändå inte.
Leif-Arne Undvall, Grötmyndig, självgod och vanlig
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
