Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Andris Kangeris
publicerad 2 aug 2007 kl. 13.20:
Generation alkis = 80-talisterna
I det moderna Stockholmssamhället spirar alkoholismen bland min generation. Bland folk födda under 80-talet eller sent 70-tal är för mycket krök snarare regel än undantag.
Det är en fredag förmiddag. Jag kommer in till jobbet en timme försenad, om fyra timmar ska jag till Amsterdam, och jag är något fantastiskt bakfull. Efter en flaska afterwork-vin med en kollega blev det mat på Svejk och tjeckisk öl i mängder, och runt midnatt så kändes ju självklart Kvarnen som en fantastiskt bra idé. Vilket renderarade kristusfylla och en redig baksmälla dagen efter.
Det är inte ovanligt bland folk i min generation (jag räknar väl folk i åldrarna 20-35 dit, på ett ungefär). Det sociala livet är centrerat kring restauranger, barer och nattklubbar. Det är ingen som höjer på ögonbrynen om någon tar en starkölslunch eller dyker upp bakfull och försenad, det är ingen som höjer på ögonbrynen när någon för tredje vardagen i rad drar till krogen för att dricka öl efter jobbet, det är ingen som bryr sig så länge som arbetsuppgifterna sköts och är klara till deadline.
Leverera och prestera i tid och gör vad fan du vill är den nya devisen.
Den expansiva tjänstesektorn i Stockholm bidrar till utvecklingen. Likaså en växande kultur-, medie- och reklamsektor. Och en aggressiv säljarkår som drar in bra pengar. Dessa människor är unga och framgångsrika och tjänar tillräckligt för att kunna festa loss rejält, det spelare ingen roll om det är vardag eller helg. Oavsett vad de har gjort kvällen innan, oavsett hur många shots eller linor de har smällt i sig, så är de på plats på jobbet och presterar och gör sitt jobb jävligt bra. Karriären blir inte lidande och vardagsfyllor kan ofta rationaliseras med att det egentligen handlade om networking även fast kvällen slutade med en utkastning från Spy Bar vid fyratiden.
Anledningarna må vara många och olika. Dels är det faktiskt ofta ruskigt kul att festa. Dels är väl de flesta som är någorlunda intelligenta i min generation allt som oftast mer eller mindre cyniska. Det finns ingen större mening eller plan, så det är lika bra att bara köra på i ett rasande tempo.
Que sera, sera och skål och carpe noctum, helt enkelt.
Det är bara så det är. Vi är den alkoholiserade generationen. Vi har pengar (och har vi inte pengar hittar vi allt som oftast någon som bjuder enligt devisen alla super, ingen betalar) och vi har vänner och innerst inne så vet vi att det är oerhört få kvällar då man bara ska "dricka ett par öl" som inte slutar med minst 6-7 bira. Sådana är vi och det är vi medvetna om och det fungerar för det mesta för oss.
Baksidorna då? Jo. De finns. Ångest, sömnbrist och ett rubbat dopaminsystem är väl de främsta baksidorna. I alla fall de som märks av även i vår ålder. Leverskador och sådant kommer väl antagligen först senare, om folk fortsätter köra i samma tempo.
Baksidorna är även något som det talas tyst om. Om man kollar på diverse bloggar skrivna av folk som festar ofta och mycket så framstår livet som för det mesta glamouröst och tempofyllt och roligt. "Jag har vaga minnen från slutet av kvällen", "det blev en karatefylla", "vaknar på söndagen bakfull som aldrig förr", "jag har bakfylleångest", "nu dags för lite öl med X och Y, vi vet ju hur det brukar sluta" och så vidare. Lägg därtill att det är folk som ofta är intelligenta och uttrycker sig väl i skrift så framstår deras liv som underbart. Att de då och då kort nämner bakfylleångesten är ju också bara naturligt, alla vet ju att det är sådant som man då och då drabbas av, men det förtar inte själva glamourytan.
Verkligheten är dock annorlunda. Bakfylleångesten och problemen som uppstår till följd av det eviga krökandet (oftast ångestrelaterade problem) är det få som skriver om. Det är snarare creddigt att skriva att man är gravt bakfull på jobbet efter tre timmars sömn och en redig fylla. Trots att jag, av egen erfarenhet, vet hur man oftast mår efter ett hårt race, hur man mår när man inte sovit och supit som om det inte fanns en morgondag flera dagar i sträck. Det är egentligen inget annat än ångest, misär och mörker.
Det är dock en ångest, misär och mörker som man överlever och kämpar sig igenom. För det är ju trots allt bara fyra timmar till lunch då man kan ta sig en återställarbira. Och sedan är det ju bara fyra-fem timmar tills man slutar jobba och då kan man ju ge sig ut i Stockholmsnatten igen. Så fortsätter ekorrhjulet att snurra. Drabbas vi av längre depressioner eller kraftigare ångestattacker finns det alltid en läkare eller vän att tillgå, någon som fixar något piller eller någon som hakar på ut och dricker öl. Det är liksom inte mer med det.
Det är så det funkar. Det är verkligen inte mer med det.
Hur det hela kommer sluta för oss?
Jag vet faktiskt inte. För de flesta av oss förmodligen jävligt bra.
För vi är trots allt unga, smarta, framgångsrika och osårbara.
I alla fall tills nästa bakfylla slår till.
Andris Kangeris, parresvammel.blogspot.com
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Cim Efraimsson