Jag har precis fått mitt första missfall. Nej, vi hade inte försökt få barn länge. Nej, det var inget sent missfall. Ja, jag vet. Det är bara att försöka igen. Vi hade dessutom tur i oturen. Om man jämför. Det var ett tidigt missfall: endast nio fullgångna veckor. Knappt ett foster ännu. Jag förstod det dessutom innan läkaren bekräftade det. Kroppen hade viskat det till mig sedan vecka sju. Jag hade slutat vakna på nätterna. Hade börjat frysa igen. Tappat aptiten. Fått kaffesug. De där små oönskade varningssignalerna som pockade på. Oroa dig inte sa släkten och vännerna. Slappna av bara. Vi hade redan gjort ett vaginalt ultraljud på SöS akuten på söndag kvällen (i vecka åtta). Då hade jag haft blödningar i tre dagar. Läkaren på SöS visade på skärmen. Där är fostret. Där är hjärtat som pickar. Det ser fint ut. Du är i vecka sju. Det är vanligt att man räknar fel på tiden. Gå hem och lev som vanligt. Jag gick hem och fortsatte blöda. Sjukskrev mig från jobbet. Om jag bara ligger stilla kanske det går bra. Trodde det inte, men jag ville så gärna. Leva som vanligt - Hurdå? Jag behöll min inbokade gynekologtid: fredag förmiddag på Octaviakliniken. Jag hade beställt tiden två veckor tidigare. Innan jag började blöda. Innan vi åkte in till SöS. Jag hade redan gråtit färdigt. Så kändes det i alla fall den där fredagen. Graviditeten hade tillbakabildats, fostrets hjärta hade slutat slå. Jag tittade aldrig på skärmen. Inte på läkaren heller. Jag höll blicken fixerad i Anders ansikte. Han fick vara mina ögon. Han tittade på skärmen och skakade på huvudet. Läkaren tittade och tittade. När han öppnade munnen så visste vi redan. "Du ska få klä på dig så ska vi prata lite" sa han. Jag minns inte vad han sa. Mina tankar var redan någon annanstans. Tror att det var något i stil med: "Det här är oerhört vanligt. Det är inte ditt fel. Sånt här händer. Man brukar låta en annan läkare titta också. För säkerhets skull." Jo, jag tror det var så han sa. "Det är inte ditt fel. När det här händer så brukar kvinnan rannsaka sig själv. Då är det viktigt att förstå att det finns mycket lite man kan göra för att påverka en graviditet." Skrapningen skedde på SöS måndagen därpå. Då hade jag slutat blöda. Inte en bloddroppe på hela helgen. Trots att jag hade joggat, styrketränat, druckit mängder med kaffe och även försökt dricka mängder med alkohol. Ett dött foster i magen som inte ville komma ut. Jag blödde inte ens när de gav mig slidöppnande vagitorium. Läkaren träffade jag först när jag låg på operationsbordet. På väg in i dimman. Det var läkaren vi träffat på SöS en vecka tidigare. "Hej igen", sa hon. Det var allt hon sa. Det fanns inte så mycket att säga. Jag träffade henne aldrig efter narkosen. Hon hade redan gått hem. Vi gick också hem. Jag jobbade dagen därpå. Hade redan använt upp de flesta av de dagar man kan sjukskriva sig utan intyg. Ett missfall berättigar inte till sjukskrivning. Och förresten är det ett sånt litet ingrepp. Fysiskt. Det är över på mindre än en halvtimme. Något återbesök behövs inte. Det är så vanligt. Inte värt att utreda vidare. Bara att försöka igen. Och igen. Den vanligaste tröstkommentaren kan jag utantill. Den lyder: "Det var säkert något fel på fostret i alla fall. Bäst som skedde. Tänk om det var missbildat." Ja, tänk. Tänk om det inte var det. Tänk om det är jag som är missbildad. Inuti.
I snitt tar det ett år att bli gravid. Och jag hade fel den där fredagen.
P.S. Varför kan man inte mer om missfall? Varför krävs det tre på varandra följande missfall för en utredning?
Anja Wikstrom, Föräldraledig civ.ing.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Lundahl