 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Lennart Lundwall
publicerad 23 sep 2011 kl. 06.00:
Författaren Anna Myrberg
En annorlunda diktare - Svarta Masken
Med en oerhörd kapacitet levererade hon dikter och kända sångtexter som lever gott ännu efter ett sekel.
Jag såg ett inslag ut Minnenas Television - inspelat kring 1980 - häromdagen. Man behandlade äldre revykonst och kupletter framfördes helt lysande av Sven Lindberg och John Harryson, av typen: "Alla oxar råma - nej kolb-oxen den råmar ej." Denna rad är en del av en så kallad "dårdikt" av signaturen Svarta Masken, Anna Myrberg, 1878-1931. Hon var mycket populär som skribent och diktare i den lättare genren under första hälften av 1900-talet, som författare till Svarta Maskens Dårdikter (1919). Ett stort antal kåserier och komiska dikter i skämttidningen Kasper flöt också ur hennes penna.
Hennes berättelser om södergrabben Ville Andeson, nerplitade på dåtida Eken-Ståkkålmska, tillsammans med den hiten "Dårdikter", placerar henne inte bland Nobelpriskandidaterna, hellre i den stora mängden förströelsesugna bland det arbetande folket. 1929 levererade hon dessutom ett filmmanus om denne Ville Andeson, såm even upptekknat Svärjes Historia i kårta drag 1923. På dåtida Ståkkålm-Söder-dialekt.
Med en oerhörd produktivitet som frilansskribent under 1910- och 20-talen, trots fast arbete som kemigraf, alltså bildtillverkare, vid Stockholms-Tidningen, levererade hon kända sångtexter som: "Avestaforsens brus" med musik av Carl Jularbo, "Bröllopet i Flänga", musik Ejnar Westling, "Livet i Finnskogarna", musik Carl Jularbo, "Lördagsvalsen", musik Anselm Johansson och "Stora Fötter". Den sista, bondkomikerns sorgliga visa om sina stora fötter, har vi väl alla hört någon gång: "Hur långt jag än spötter - så spötter jag på mina fötter". Förutom texterna till Jularbolåtarna... (Nej, inte "först så går det upp, så går det ner, så går det upp", den måste vi skylla på Hasse & Tage).
Nu till några verser dårdikt som jag funnit i häftet efter farfar. Poängerna i en sådan finner man snart är att ord bytt plats eller givits nya betydelser samt ett stort mått orimlighet i handlingen:
UR EN DÅRES DAGBOK
Som dåre for jag förr kring jordens länder
i skallen både nageltrång och tjock -
men nu jag visar mina käringtänder
och gör för er en liten getabock.
Jag plockar skäggsvamp i den gröna hagen
en munkorg full av skogens överflöd.
Nu går jag hem med muddervärk i magen
och med en bokstav i min hand till stöd.
Det ska bli fest till arla morgonväkten,
nu skall här dansas på min kannibal.
Vi sväva fram i tunna andedräkten,
till dess att kaffegöken portugal.
I mina hävstångsarmar skall jag sluta
min flicka, vilken oskuldsfull och ren
skall spela på sin klingande valuta
och svänga om på vackra elfenben.
Jag henne ser i mina oljetankar
med saffransflätan gula lagd i ring
Men hennes hem är bortom havets bankar,
där stora klappträn växa runtomkring.
Hon sjunga skall de fosterlandskalsånger
ifrån den tiden jag var ung och glad,
då i mitt övermod jag flera gånger
med Åreskutan seglade åstad.
Hett var mitt blod och jag var näktergalen;
min båt flög hän mot skogens ögonbryn,
där simmade stolt riksdagsmannavalen
och katafalken flaxade i skyn.
En kallsup tog jag till min mat och kände
mig lycklig som en dynamitpatron;
en härlig sjöbuss i min mun jag vände,
förr'n båten styrdes mot en annan zon.
Dock nu jag revat har mitt sista segel -
i svinpäls går jag klädd, ty jag är skral.
Jag såg i går uti min akterspegel,
att hjässan börjar bliva vertikal.
Ej mer en öronsusning hörs från haven.
I tegelpannan ligger djupa veck.
När får jag Bellmansro? Kanske i graven,
se'n jag har hängt mig i ett väderstreck.
Bortsett från ord som klappträ (tvättredskap), patron och tobaksbuss så kan en nära 100-årig text fortfarande fungera som stämningshöjare för den som så önskar.
För många exakta fakta ovan tackar jag Wikipedia. Och farfars tummade dikthäfte.
|
