Skriv idag om: Estelles dop och monarkin | Skyways konkurs | Andrahandsuthyrning mot bostadsbrist Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Johan Seige
publicerad 23 feb kl. 06.00:
Johan Seige
En alldeles för bra dag
En talkshow avslutar kvällens TV-tittande med två av mina favoritskådisar som gäster, och mitt favoritband som musikgäst. Mitt hulkande dränker det mesta av den fantastiska musiken.
Visst är det väl så att en olycka sällan kommer ensam? De kommer i flock, och det är bedrövligt. Det är knappt så att man vågar borsta tänderna i slutet på en sådan dag, av rädsla för att av misstag råka trycka upp tandborsten i gommen!
Men en sak som nästan är ännu värre, är när man har en riktigt härlig lyckodag. En sådan där dag när allt flyter, och inte bara flyter, utan flyter utav bara h-lvete.
Jag vaknar och solen skiner. Fåglarna sjunger. Det är 25 grader i skuggan och klockan är inte ens åtta än. Kaffet är perfekt. Tomaten på mackan är saftig och söt.
Jag ler, dagen ser ut att bli bra.
Jag passerar badrumströskeln utan att slå i foten. Det finns tandkräm kvar i tuben, och alla kläder jag vill ha på mig är inte bara tvättade, utan ligger också snyggt hopvikta där de ska!
Jag ler fortfarande, men en mycket mycket svag varningssignal piper till långt långt bak i medvetandet.
Kollektivtrafiken funkar. Jag är på jobbet i tid. Datorn går igång utan några som helst mystiska pipningar eller plingplongsignaler. Lunchdaten ringer, inte för att avboka, utan för att bekräfta. Alla bokade tider hålls och avslutas precis lagom till nästa möte.
Signalen blir lite starkare, leendet lite stelare. En svag misstanke pockar försynt på uppmärksamhet. Värstans då, vad allt funkar bra idag!
Lunchen är fantastisk, och lunchdaten bjuder. Jag kommer i lagom tid tillbaka till kontoret för personalmötet. Vilket för en gångs skull flyter smärtfritt och avslutas nästan en timme innan beräknat. Jag hinner skicka mailen jag annars tänkt göra senare på eftermiddagen. Slipper alltså jobba övertid.
Leendet har försvunnit. Nu ljuder signalen stark och klar. Jag sneglar på mina arbetskamrater. Är det någon som gör det här mot mig?
Jag kämpar tillbaks flinet på läpparna, och försöker njuta av medvinden.
Kollektivtrafiken funkar även hem. Inga räkningar i brevlådan. Grannen säger "hej" utan att, som han brukar, gnälla på trädgrenar som hänger för lågt. Eller staket som behöver målas.
Leendet har försvunnit igen, och jag börjar bli nervös. Nästan lite rädd.
Jag låser snabbt upp dörren, och stänger och låser den igen noggrant bakom mig. Lunchen var så bastant och god att jag gör en enkel sallad med avokado, saltgurka, tomat, grönsallad, äppelbitar och fetaost. (Rekommenderas för övrigt till en tjock bit stekt kött)
Salladen blir utsökt. Ölen var perfekt kyld. Inget kladd på diskbänken.
Jag ser mig över axeln och rycker till vid varje ljud. Vad fa... hur... varför går allt så satans bra?
Träningen flyter perfekt. Badet är underbart. Favoritfrottéhandduken är tvättad, morgonrocken också.
Nervositeten bankar och maler i maggropen. Hukande tar jag mig runt i huset. Stryker lite längst väggarna. Livrädd, ensam!
Inga TV-program krockar. I samma sekund som jag sätter mig ner i soffan och slår igång TV:n börjar favoritprogrammet. Grissinina och tacodippen smakar utmärkt tillsammans med det kaliforniska vinet. Jag dräller ingenting. Inte ens en droppe olivolja. Jag känner en isande rysning längs med ryggraden när programmet tar slut och jag byter kanal. Ett program jag velat se sen jag missade det för något år sedan, har lagts in som en nyinsatt repris!
Jag snyftar ofrivilligt till, och tårarna börjar nästan rinna. Snälla snälla snälla... snyft? Nu är jag nervös och livrädd. Jag vågar knappt gå på toa! Då upptäcker jag att jag inte ens är kissnödig. Trots två öl och ett glas vin. Nu gråter jag högt och uppgivet.
Programmet är jättebra. Jag blir så där skönt mätt. En talkshow avslutar kvällens TV-tittande med två av mina favoritskådisar som gäster, och mitt favoritband som musikgäst. Jag klarar nästan inte av att se programmet för tårarna. Mitt hulkande dränker det mesta av den fantastiska musiken.
Jag är rädd och liten nu och kryper upp i ena hörnet på soffan. och det känns mysigt och varmt! Jag snyter mig och rädslan går över i ilska.
Gör något då, va! Jag vänder ansiktet uppåt. Fixa något då, jag vet att du... eller ni... eller vad det nu är som styr, jag vet att ni har något rejält på gång, så se till att göra det nu! Ylar jag som en varg, rätt ut i luften.
Nähädu. Eller ni, förresten. Jag vet nog. Ni tänker ta mig i sömnen, skrattar jag hysteriskt. Men där gick ni på en nit. För jag tänker inte somna, det ska ni ha klart för er! Hahaha! Vad säger ni om det va, va?
Jag häller argt upp ett glas vin till, utan att spilla. TV-favoriterna fortsätter. Men nu är jag inte nervös längre. Med ett insiktsfullt, hysteriskt leende zappar jag fram och tillbaks mellan kanalerna och tittar på det ena spännande innehållsrika programmet efter det andra.
Jag vet minsann, hahaha. Skrattar bäst som skrattar sist. De ska nog få se, mumlar jag flinande medan jag tömmer flaskan med vin.
Jag somnar i soffan med TV:n på, och vaknar några timmar senare med en fruktansvärd huvudvärk och nackspärr som ligger på föda-barn-nivå i smärta. Baksmällan är inte bara närvarande. Den är runt mig, i mig, i hela huset och som det känns, hela min framtid!
Tungan fastnar överallt i munnen. Jag vågar inte blinka för hårt av rädsla för att min panna ska explodera. Doften av vin och tacosås når mina näsborrar och sätter magen i svallning. Jag har en träningsvärk efter gårdagens pass, som förlamar mig. Regnet öser ner. Stönande reser jag mig sakta till sittande, och sätter huvudet i händerna, med ett svagt igenkännande leende på läpparna.
Så där ja, då är vi på banan igen!
Johan Seige, Musiker, låtskrivare och undehållare. Började leva när jag märkte hur kul det var, och har fortsatt sen dess. HalvGotlänsk Västeråsare. En drös egna plus bonusbarn. I ett kärboförhållande. Bar i vardagsrummet, 2 gitarrer och en sanslöst skön soffa. nöjd
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
