 |
SEX & KÄRLEK
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 7 jul 2010 kl. 06.00:
Elegi över en död kärlek
Vi skulle ha träffats. Jag skulle ringa henne. Nästa dag. Och då kunde vi gå ut.
Den kväll när jag ringde, när jag ville träffa henne, ville hon inte. Kanske var hon trött efter jobbet.
Jag ringde nästa dag. Jag ringde vid sextiden, när jag visste att hon hade kommit hem, visste att hon väntade mitt samtal.
Då ringde jag, fast jag inte hade lust.
Denna dag hade jag börjat med några öl och jag hade varit berusad redan vid elvatiden. Jag hade haft en kick och den hade förklingat. Vid fyratiden kände jag ruelse över min karaktärslöshet, vid femtiden började baksmällan och gråbergssången, idéfattigdomen, tristessen, den dåliga självkänslan. Då, vid fem- sextiden, fick jag betala priset för förmiddagens utsvävning.
Men jag ringde i alla fall. Trots att jag inte hade lust. Ingen lust att ringa, ingen lust att träffa henne, ingen lust att gå ut, ingen lust att äta.
Jag ringde för att jag hade sagt så. För att hålla mitt ord, för att jag är så uppfostrad, för att jag inte vågar annat. Jag ringde för att inte vara respektlös. Pliktskyldigast. Trots min baksmälla, min ruelse, mitt sviktande självförtroende, min ovilja att gå ut över huvud, ringde jag vid sextiden.
Men hon svarade inte.
Jag är säker på att hon var hemma, att hon hörde telefonen ringa, ringa flera gånger och jag är också säker på att min olust, min nerdekade självkänsla, min känslolösa pliktskyldighet, uppfattades av henne. Jag är nästan övertygad om att känslor kan överföras och att mina olustkänslor uppfattades och tolkades av henne. Och gjorde att hon valde att inte ta telefonen och svara.
Dagen efter sågs vi. Hon var på väg till jobbet, gick ner för gatan. Jag kom ett femtiotal meter efter henne. Jag såg henne och jag är övertygad om hon också uppmärksammat mig. Hennes skyndsamma steg och spända kroppshållning avslöjade det. I vanliga fall skulle hon ha inväntat mig och vi skulle ha gjort sällskap. Men denna morgon skyndade hon. Som för att undfly mig.
Vi kom att träffas en gång till. Förhållandet kunde normaliseras, vi kunde föra att samtal, neutralt och ganska hjärtligt, det kom att handla om litteratur. Vi möttes vid busshållplatsen och jag bar på en mängd biblioteksböcker. Vår relation blev nästan som tidigare. Men vi träffades ingen mer gång.
Hon dog i mars. Hade fått cancer, fick besked om det vid juletid, besked om att den var obotlig i februari och dog i mars. Jag gick på begravningen. En vacker begravning en vacker dag i början av maj i en vacker kyrka i hennes hemstad med många sörjande.
Hon skulle ha varit stolt över sin begravning.
Prästen gav en bild av hennes liv, hennes uppväxt, hennes studier, hennes estetik, hennes klassiska skönhetsideal. Och hennes gärning. Vid minnestunden talade man om hennes roll som inspirationskälla, som handledare, som arbetskamrat, som bevarare av värden. Hennes ställningstagande för kvalitet.
Väninnor berättade vilken god och omtänksam medmänniska hon varit, kollegor prisade hennes arbetsmoral och underställda talade om hennes varsamma handledning, praktikanter om förträffligt mentorskap.
Jag hade kunnat vittna om andra förträffliga förmågor och egenskaper. Jag hade kysst hennes läppar, kysst henne på halsen. Jag hade lossat på banden till hennes behå, lagt mina händer under hennes bröst och känt deras tyngd. Jag berättade inte att jag hade trängt in i henne, att jag haft min lem i hennes slida och lärt känna den.
Men sånt talar man inte om, inte på en begravning och kanske aldrig.
Nu finns hon inte mer. Ögon som glittrat, läppar som lett, blod som pulserat, en kropp som varit full av liv är kremerad och jordfäst. Brita är död, begraven och saknad av många.
|
