RESOR
Artikel av Lennart Asp publicerad 17 mar 2012 kl. 06.00:


Foto: flickr/rtadlock (BY CC 2.0)

Borderline - en ny sorts reseskildring

"Efter att du skrivit färdigt din utmärkta reseskildring av gränskontrollen och skickat in den till din uppdragsgivare, kan du sedan med gott samvete koppla av med en välförtjänt drink och en god cigarr vid hotellets swimmingpool."
Många resekribenter försöker mycket ambitiöst att beskriva sitt resemåls kultur, historia, arkitektur, sevärdheter, språk, folkliv, mat och dryck med mera med mera i det oändliga, för att förgäves försöka fånga in landets "själ". Men jag undrar om de i all sin välvilliga ambition missar och skjuter helt över målet. Lika barnsligt att fråga efter ett lands "själ" som att fråga en person vilken "själ" han har.

Jag har en helt annan teori. Resemålets "själ" kan du spola ner i toaletten när du kommer fram till hotellet. Däremot kan du ju fråga dig själv vad det är för fel på en främmande person du möter, eller ett främmande land du åker till. Själv är du ju i dina egna ögon i alla fall mentalt frisk, och att Sverige är det mest normala landet i världen behöver vi ju inte ha något tvivel om när SD sitter i riksdagen och allt. Utan att passera Gå rekommenderar jag Dig därför som kommande resestjärnreporter från främmande exotiska resemål att ta tjuren vid hornen, gå direkt till pudelns kärna och noggrant observera resemålets gränskontroll. När Du nu har kommit fram till den yttre gränsen till ditt resemåls gränspostering och gränskontroll, med andra ord ett farligt gränsland - en "borderline", landets personlighetsstörning, kan du börja och sluta din reseskildring här genom att ställa en enkel diagnos: Vad är det för fel på det här konstiga landet?

Efter att du skrivit färdigt din utmärkta reseskildring av gränskontrollen och skickat in den till din uppdragsgivare kan du sedan med gott samvete koppla av med en välförtjänt drink och en god cigarr vid hotellets swimmingpool högst upp på lyxhotellets tak och bakom dina mörka solglasögon känna dig som en världsreporter som filosofiskt betraktar den myllrande världsstaden under dina fötter, samtidigt som du på din flotta Ipad läser din imaginära artikel i Sourze, som kan se ut på följande sätt...


Vad var det för fel på Sovjet?
Första anhalt är Borderline - Sovjet! Året är 1979 och under min andra resa till Indien skall jag först passera och besöka Sovjet med tåg från Finland för första gången. Sovjetunionen existerar fortfarande och så gör "det kalla kriget". Det senare får mig att tänka på svartvita spionfilmer, vilket gör att jag får lite fjärilar i magen där jag sitter ensam och övergiven i min kupé när tåget på natten sakta rullar in mot den mörka och tysta hotfulla gränsen vid Viborg. Vad ska du göra ensam i Sovjet? Varför åker du inte i grupp som andra turister? Ska de tro att jag är en västerländsk spion som just har klivit ut från någon av John Le Carrés böcker för att försöka spionera på och sabotera Arbetarnas Paradis? Jag kännner tullarnas granskande argusögon i ryggen när jag leds in till ett tullrum vid stationen för en noggrann granskning av mitt misstänkta västerländska bagage. Vid ett skrivbord tronar en civilklädd Övertullare och stående runt honom uniformsklädda gränsvakter. Högst upp i bagaget hittar tullarna min kombinerade radio- och bandspelare. Övertullaren trycker med en allvarlig min på play-knappen och får sina sovjetiska öron utsatta för chocken av en radioteaterpjäs på svenska - som jag spelat in på halva bandet. Han kan förstås inte tyda vad som sägs på svenska men tittar misstänksamt på mig och undrar. -Is it POLITICAL propaganda? - No... no propaganda! Only theater! Eh... RADIO theater!

Övertullaren tittar skeptiskt på mig en liten stund varefter han beslutar sig att beslagta kasseten för vidare språklig analys av KGB:s språkexperter. Nästa misstänkta sak i mitt bagage är en liten kalender i rött skinnomslag jag fick gratis från grekisk-ortodoxa katedralen i Helsingfors. - Is it religious propaganda? - No... no propaganda. Only a calender. Eh... a CHURCH calender!

Den får jag behålla. Sämre går det för nästa misstänkta föremål som ligger i mitt bagage och skriker på uppmärksamhet från manliga sovjetiska tullares ögon. En tidning som hette "Lektyr", om någon minns den gamla herrtidningen som blandade upp reportagen med en halvnaken omslagsflicka och toppade med en dito utvikbar sådan brud i mitten. Övertullarens argusögon upptäckter förstås genast denna västerländska intressanta tidning. Utan att ändra sin allvarliga min studerar han noggrant omslagets barbröstade blonda flicka och bläddrar på måfå i tidningen och blir alltmer högröd i ansiktet ju fler halvnakna flickor han hittar. - What is this? PORNOGRAPHY? - No, svarade jag. - Just an... Eh... ORDINARY Swedish magazine, försöker jag förgäves argumentera för döva nitiska sovjetiska tullöron.

Tidningen konfiskeras. Punkt slut. Nåja, i mitt stilla sinne unnar jag den stackars Övertullaren och hans på västerländsk "porr" svältfödda kollegor att frossa i lite västerländsk dekadens genom att stirra sig rödögda på dekadenta barbröstade västerländska flickor. Sovjets enda sanktionerade "porr" har ju en viss slagsida åt ett annat håll...




...och vad är det för fortfarande för fel på Ryssland?
Nuförtiden har jag förstått att alla ryssar kan titta mycket hur mycket de vill på även helnakna ryska flickor och njuta av all sorts västerländsk dekadens, i alla fall om de har lite rubel i fickan. Det har tydligen gått så långt i dekadensen att syndiga ryska flickor går på export till Turkiet för att lura till sig lira även från turkiska mäns fickor.

Men Polisstaten består sedan tsartriden och sovjettiden. Att fritt kunna välja sina ledare är fortfarande ett stort problem. Men det är väl ändå ett litet steg mot demokrati att tusentals ryssar nu i Moskva under Puskjinstatyns välvilliga beskydd vågar protestera mot den med hjälp av valfusk nyvalda presidenten Putin och att de istället för Putin vill - Put In lite Demokrati. Även om de riskerar att bli slagna i huvudet av batonger och körda till närmaste polisstation på förhör...


Vad är det för fel på Indien?
Nästa anhalt är Borderline - Indien. Året är 1979 och samma resas slutmål Indien, på gränsen mellan Pakistan och Indien. Min ryggsäck är mest fylld av diverse böcker om Indien och dess kultur. Den ensamma tullaren i ljusgula kortbyxor och kortärmat ber mig öppna min stora ryggsäck och lägga upp innehållet på hans bord. Han noterar att det enda värdefulla som jag har i bagaget är böcker så han frågar mig i lite hotande ton: - Don't you have any Presente to my daughter?

Jag vill inte gärna skiljas från någon intressant bok om Indien, men vill samtidigt inte utmana ödet genom att säja nej till en indisk tullare , så jag svarar lite dröjande - Eh, yes..., medan jag funderar på vilken bok jag behöver minst som jag kan ge hans "daughter", så att han inte ska skapa något problem för mig. Till slut bestämmer jag mig för att offra en liten gul engelsk -hindisk parlör, som jag kan köpa igen. Tullaren skiner upp och säger - Thank you, Sir! Welcome to India!

Efter detta lugnade besked packar jag ner böckerna i ryggsäcken igen och promenerar över till den indiska sidan av gränsen i Armitsar med sikhernas heliga tempel i tankarna...

Denna lilla oskyldiga episod illustrerar att korruption var och fortfarande är ett mycket stort problem i Indien från lägsta till högsta nivå. Det finns i Indien en indisk politisk aktivist som kallas för Indiens nya Gandhi som för en mycket hård kampanj mot korruptionen med likadana hungerstrejker och icke-våld som föregångaren.

Däremot är inte indierna så rädda för västerländsk propaganda som sovjeterna var. Och varför skulle de vara det? De är trygga i sin mångfaldiga indiska kultur. Indierna tar bara vad de vill från västerländsk kultur, som cricket, och spyr ut resten och fortsätter att titta, lyssna, skratta och gråta när de ser på sina äkta indiska och politiskt enande Bollywoodfilmer med dans och sång...


Vad är det för fel på Sverige?
Sista anhalt är Borderline - Sverige. Efter att åkt hem från Indien tillsammans med en massa knarkande hippiesar via Köpenhamn kommer jag slutligen fram fram till End of the Line på min Indienresa. Mörkrets hjärta i Sverige - Arlanda. Jag kanske ser lite väl flummig ut för tullarna, skäggig, otvättad och trött efter den långa flygresan, kompletterad med nakna fötter i hippiesandaler och indisk skjorta hängande utanför, så blir jag förstås genast inkallad för kontroll vid tullen. Min sömniga blick får tullarna att sätta narkotikahunden att lukta på mitt bagage och hunden signalerar genast att en burk med fint indiskt te från Darjeeling, tegourmeérnas "Champagne", i ryggsäcken luktar misstänkt. Men jag försäkrar tullarna att det bara är vanligt indiskt te och inget annat, möjligtvis av misstag utblandad med lite utklämd tandkräm från en tandkrämstub i bagaget. De verkar inte helt övertygade men släpper mig så att jag kan vandra ut i det fria och välkomnas av mina undrande föräldrar...

Jag funderar fortfarande på om jag kan ställa någon tillförlitlig Diagnos på Sverige grundad på denna lilla episod vid Arlanda? Kanske bättre att jag frågar en flykting med falskt pass som kommer till Arlanda, och som inte som jag är garanterad att vandra ut i Du gamla, Du fria... Du tysta.

- Lennart Asp, som fick inspiration till denna artikel av Unto Seppäläs Trelleborg - Sassnitz den 5 mars 2012. Tack, Unto!