Den israeliska arméns anfall på i huvudsak civila mål för 1,5 år sedan i Gaza har fått många att fråga sig om inte Israel nu måste utsättas för samma internationella påtryckningar som tidigare skedde mot Sydafrika. Judarna i Palestina utropade ensidigt sin stat i Palestina 1948 efter det som de själva kallar befrielsekriget. Det skedde efter att 3/4 av palestinierna som bodde där fördrivits i det som de själva kallar Al Nakba – den stora katastrofen.
En judisk stat i Palestina – som är sionismens mål – förutsätter att en betydande majoritet av befolkningen är judisk. Hur man än vrider och vänder på detta förhållande, så innebär det att införandet av en sån stat måste ske på bekostnad av de som bor och bodde där, det vill säga palestinierna. Landet Palestina var ju inte tomt. Detta är den grundläggande orsaken till fördrivningen av palestinierna. De brott som då följdriktigt har begåtts och begås finns definierade i bland annat FN:s konvention mot folkmord, antagen av Generalförsamlingen den 9 december 1948.
Där sägs följande:
Artikel II: I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,
(a) att döda medlemmar av gruppen; (b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada; (c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis; (d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen; (e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.
Från slutet av 1800-talet till dags dato kan Israel anses ha utsatt palestinierna för åtminstone a, b och c och det räcker med att ett av dessa brott skall vara begånget för att det skall klassificeras som folkmord. För denna bedömning bör särskild stor vikt läggas vid den omfattande etniska rensningen av palestinier 1948 – Al Nakba – som var ett resultat av en mycket noggrann planering, den så kallade Plan Dalet, vilket understryker att den var avsiktlig. Detta har den judiske historieprofessorn i Jerusalem, Ilan Pappe, utförligt dokumenterat.
Resultatet av denna kolonisation och succesiva markerövring ser vi nu i ett rasistiskt apartheidsystem som skiljer på judar och icke-judar i själva Israel, vi ser det i Muren, vi ser det i palestinska flyktingläger i närområdet och särskilt övertydligt ser vi det som "facts on the ground" vilket de fyra kartorna under illustrerar och sist men inte minst nu senast i Gaza.
När man tittar på dessa kartor förstår man att en så kallad tvåstatslösning inte längre är möjlig. Dessutom skulle det innebära att folkmordet legitimeras i efterhand, då en sådan lösning inte gör det möjligt för de fördrivna palestinska flyktingarna att återvända till sina hem i enlighet med FN:s resolutioner nr 194 och 3236. Denna rätt att återvända är också oförytterlig, vilket betyder att den endast kan avstås av varje enskild individ som berörs.
Det finns idag bara en lösning som kan leda till en rättvis och bestående fred, nämligen bildandet av en demokratisk stat mellan Medelhavet och Jordanfloden. Inom ramen för en sådan grundprincip kan de närmast berörda diskutera olika former av övergångslösningar och en tidsplan för genomförandet av dessa.
En del menar att detta är orealistiskt på grund av det hat som skapats mellan palestinier och judar i Israel/Palestina. Men det rimliga är väl då att de som genomfört kolonisationen, stulit landet och är ansvariga för folkmordet får flytta någon annan stans, om de inte vill leva i fred och som jämlikar med sina offer i deras hemland. I Algeriet åkte de franska kolonisatörerna hem. I Sydafrika valde de flesta att stanna kvar.
Israel av idag är en konstgjord statsbildning som knappast kan hävdas ha legitimitet såsom stat i landet Palestina. Till exempel saknar Israel en konstitution och internationellt erkända gränser, vilket normalt krävs för att något skall kunna erkännas som en stat. Det finns också klent stöd för påståendet att Israel är en FN-skapelse, eftersom FN:s förslag till delningsplan aldrig godkändes av arabstaterna.
Man bör särskilt hålla i minnet att FN:s upptagande av Israel som medlem 1949 åtföljdes av kravet att palestinierna skulle få komma tillbaka. Eftersom Israel hittills inte tillåtit detta, finns det sakliga skäl till att utesluta Israel ur FN. Ingenting talar för att denna "stat" någonsin kommer att kunna fungera i enlighet med FN-beslut och internationell rätt, eller existera i fred med sin omgivning.
Israel kan i dag betraktas som ett av de största hoten mot en fredlig värld, på grund av sin mycket aggressiva utrikespolitik och betydande kärnvapeninnehav. Och sionismen är i dag den ideologi som i första hand används för att rättfärdiga de nykoloniala krigen med hänvisning till "Förintelsen" och "antisemitism" och egenproducerad terrorism i form av "false flag operations".
Hisbollahs seger över den israeliska armén senast i Libanon är ett föredöme för alla folk som försvarar sitt lands oberoende. Tillsammans med Hamas visar de vägen mot Palestinas befrielse. Men frågan är om det inte också därutöver krävs en detronisering av den judiska lobbyorganisationen AIPAC i USA, de israeliska intressena i Vita Huset, samt den sionistiska makteliten på Wall Street och i USA:s privata (!) centralbank Federal Reserv.
Stödet till palestinierna bör grunda sig på etik snarare än politik, på medkänsla och på principerna om alla människors lika värde och rätt att göra motstånd mot förtryck och ockupation. Palestiniernas kamp för att befria Palestina är också en del av samma kamp som förs av afghanerna i Afghanistan och irakierna Irak med flera.
Därför bör vi i Sverige kräva att de svenska trupperna skall tas hem från Afghanistan, att USA och dess allierade skall lämna Irak och att Israel skall bojkottas på samma sätt som tidigare skedde med Sydafrika.
Lasse Wilhelmson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
