 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Hesham Bahari
publicerad 2 feb 2011 kl. 06.00:
Alhambra förlag vill bidra till helare världsbild
"Den fängslande mallen har brutits upp och något nytt håller på att växa bortom den västerländska demokratins krackelerade fasader och dess höger-vänster-tänkande."
Enligt en sufisk berättelse från Centralasien gick en bonde tidigt en vintermorgon för att inspektera sina marker. Under en snötyngd gran hittade mannen en liten halvdöd fågel. Han tyckte synd om den och lyfte upp den i sina handflator. Sedan lade han märke till några högar med rykande färsk kreatursspillning i gläntan och han fick den underbara idén att lägga den lilla frusna pippin i denna. Bonden gjorde som han tänkte och gick sin väg. Värmen från dynghögen fick så småningom fågeln att känna hur livet började återkomma till dess frusna kropp. Efter en stund kunde den försiktigt flaxa med vingarna och släppa fram några glädjedrillar. Samtidigt smög en hungrig räv förbi. Räven hörde fågeln kvittra. I ett nafs hade fågeln hamnat mellan rävens tänder som bröt dess nacke och åt upp den.
Minst två sensmoraler kan härledas ur denna saga. För det första behöver den som kastar en i skiten inte alltid mena illa. För det andra behöver den som drar upp en ur skiten inte alltid mena gott. Men en tredje sensmoral, kanske den viktigaste ur självbevarelsesynpunkt, lyder: Så länge man befinner sig i skiten ska man låta bli att kvittra.
Just nu befinner sig mänskligheten där fågeln satt innan räven upptäckte den. Den godsinnade bonden har gjort sitt och lämnat oss åt vårt öde, ensamma, med en sista chans till överlevnad. Hungriga rävar stryker omkring, väl kamouflerade i buskagen. Vi vet inte ens hur de ser ut längre. De kan klä sig till välgörenhetsivrare, internationella bankirer, vapentillverkare, globaliseringsprofeter, ja till och med präst, skådespelare eller underhållare kan duga som förklädnad.
Ett av tidens tecken är att lögn betraktas som sanning, och den mest flagranta orättvisan slätas över och serveras som vore den själva rättvisan. Men språket är ett tveeggat vapen. Det kan användas för att ljuga och förvirra, så som otaliga texter har använts genom åren i böcker och på tidningssidor beträffande araber och islam, men det kan också användas för att yppa sanningen och befria människan från hennes demoner. Ett av problemen är monologen. Vi tror att när vi utbyter åsikter med andra så utför vi en dialoghandling. Medan sanningen är att de flesta meningsutbyten befäster den egna monologens företräde framför andras. Den viktigaste dialogen äger rum inombords.
De riktigt förlösande dialogerna förutsätter stor känslighet inför lidandet och en kompromisslös vägran att förvandlas till bödel. De placerar alltid uppriktigheten före toleransen. Dessa dialoger finns så långt man kan komma ifrån våra postmoderna egocentriska medmänniskor och deras bekymmer! Men även om globaliseringsvågorna för ut denna bekymrade och bekymmersamma människomodell allt längre ut i jordens alla hörn, så möter den ännu på motstånd. Alltfler människor har börjat vakna till liv, som fågeln i dynghögen, och inse att någon lurar på dem någonstans. På så vis har händelserna den 11 september 2001 inneburit och drivit fram ett globalt uppvaknande bland många människor. Den fängslande mallen har brutits upp och något nytt håller på att växa bortom den västerländska demokratins krackelerade fasader och dess höger-vänster-tänkande.
Alhambra förlag har ägnat sig åt bokutgivning med ett snitt på en bok i månaden, i snart ett kvarts sekel. Att beskriva hur det är att jobba med ett litet förlag på den svenska bokmarknaden, och till råga på allt ha utomeuropeisk anknytning, skulle kräva lika många år. Men böckerna är här och de upptäcks och läses av alltfler.
En alhambraröst når oss från 1100-talets Andalusien och kontrasterar starkt mot den nidbild av araber och islam som spridits som en löpeld de senaste 20-30 åren. Ibn Tufail var filosof och hovläkare i Andalusien. Han skrev en allegori över mänsklighetens utveckling, som han kallade Hayy ibn Yaqzan, ett namn som betyder "den vars sinne är både levande (Hayy) och vaket (Yaqdhan)". Denne Hayy föddes mirakulöst på en ö, togs om hand av en hind och växte upp bland djuren, men lyckades ändå genom mentala induktioner gå genom samtliga mänsklighetens utvecklingsfaser för att nå kunskap om alltings helighet och genom meditationsövningar och hård disciplin även ingå i heligheten. Berättelsen, en klassiker översatt till latin redan på 1600-talet, har jämförts med Robinson Crusoe i en artikel av Ronny Ambjörnsson i DN. Han skriver:
"... det finns också en annan skillnad mellan de två berättelserna. När Robinsons tjugosjuåriga ensamhet bryts av att en annan person kommer till ön gör han genast denne till sin underlydande; han berövar honom hans namn och ger honom i stället namnet på en arbetsdag, Fredag. ... Hayy ibn Yaqdhan däremot ser i Absal (den förste som bryter hans ensamhet på hans ensliga ö) en medmänniska, en person att utbyta tankar med. Hayy och Absal väljer, efter att ha upptagits av ett förbipasserande fartyg och förts till en rikt utvecklad grannö där de får en framskjuten position vid hovet, att återvända till sin egen ensliga ö. Det är där det goda livet kan levas: ett liv i begrundan, samtal och vänskap."
Den arabisk-islamiska civilisationens höjdpunkt blir så påtaglig i Ibn Tufails berättelse, och vi förstår med Ambjörnssons ord att "makten över människorna skapar ingen lycka, inte heller någon varaktig rikedom."
Det räcker dock inte att läsa böcker för att insikten ska infinna sig. Alhambras mål är mer än att vara ett bokförlag på en marknad som behandlar böcker som skor eller smör. Att leda läsarna till andra kulturers smultronställen ter sig som ett naturligt led i vår bokutgivning, därför jobbar vi också med researrangemang. Varje resa blir som en ny bok! Det är erfarenheterna som gör scouten, inte uniformen. Så vi reser genom Nildalen och dess angränsande öknar. Vi möter gästfria människor från alla samhällsklasser. De delar med sig av sina kunskaper och sin tid. Vi träffar gamla humanister på universitetet i Kairo och på det stora biblioteket i Alexandria. De berättar för oss om hur världarna ibland mötts och ibland skilts åt under historiens gång i landet där människan blev till. Diskussioner runt lägerelden i öknen under en stjärnklar himmel ingår. Var annars kan man diskutera den sanna demokratin, den som undantagslöst ska gälla alla jordens folk? Och hur kan man annars motbevisa alla dessa lögner som stått i alla dessa böcker om alla dessa araber "på en gång efterblivna som grottmänniskor, evigt besatta av islam". (Citatet är från en bok utgiven av Bonniers, så sent som 1962)
Jag visste när jag såg mina medresenärers känslor svalla till ytan efter att ha börjat sin resa med en viss grubblande misstänksamhet, att vi hade lyckats. Jag visste då att det går att förse våra läsare med en sammanhängande världsbild, en erfarenhet som minskar gapet mellan kulturer och som får oss att förstå att kultur skapas av var och en av oss på platsen där vi står.
Varje ny bok och varje ny resa med Alhambra ter sig som en liten käpp i hjulen på den pågående kastreringen av vår tankeförmåga och vårt känsloliv, som vi utsätts för dagligen via samtliga offentliga och uppköpta kanaler. Det förklarar även för mig varför vi motarbetas, trots den kulturgärning vi berikat Sverige och det svenska språket med under så lång tid. Ett uppskrämt etablissemang gör allt det förmår för att bli kvitt Alhambra genom förtal och mörkläggning och avslag. Men ovisshet om framtiden har aldrig varit något hinder för kreativitet och förnyelseförmåga, tvärtom är den för oss en sporre till större upptäcktslust. Och om den påhittige Crusoe var mest bekymrad om sin jordiska pension och hur den kommer att förränta sig, så lär Hayy att människans uppgift är att nå den yttersta kunskapen, utan att förstöra den jord skaparen anförtrott henne.
|
