KROPP & SJÄL
Artikel av Anna-Carin Collin publicerad 29 jan 2003 kl. 11.58:

Kvinna - vänd hem!

Ett livsviktigt boktips, för kvinna och man!
Ibland faller bitarna på plats. Du råkar komma över en bok, öppnar den på måfå, läser och blir träffad som av blixten. "Det handlar ju om mig!" tänker du.

Det hände mig för några år sedan. Jag läste och försökte gråtande förmedla den där starka aha-upplevelsen för min stackars man. Han förstod ingenting, men lät mig hållas och gissade väl att det var en hormonsvängning. Det är sju år sedan och eftersom siffran sju - som vi alla vet - betraktas som ett "kvinnligt" mystiskt tal, förknippat med cyklisk förnyelse, så tänkte jag nog undermedvetet att "nu är det väl dags snart igen".

Mycket riktigt, där stod boken i hyllan och ropade på mig och häromdagen var jag mottaglig. Jag slog upp en sida, läste och förundrades. Jag hamnade mitt i kapitlet om att återfinna sig själv, hemvändandet, och jag kände mig än en gång träffad.

Hur ofta har man inte hört det raljeras om kvinnor som passerat fyrtio och deras plötsliga behov av självförverkligande. De ska gå på kurs, resa bort, hitta på något som får deras män att undra vad som flugit i dem. Men egentligen är det en helt naturlig reaktion i vår konstruerade tillvaro. Vi har tappat bort någon på vägen - vår vildkvinna. Det är hon som pockar på uppmärksamhet, men vi har fått lära oss att hon inte passar in här. Hon är lika utrotningshotad som den vilda naturen och den civiliserade världen gör allt för att kväva henne. Precis som vargen uppfattas hon som farlig och rovlysten.

Boken jag missionerar om heter "Kvinnor som slår följe med vargarna" och blev en riktig kultbok när den kom ut för tio år sedan. Bokens författare, Clarissa Pinkola Estés, använder myter och folksagor för att förklara sina teorier. Det är märkligt hur många gemensamma nämnare man kan finna i en indiansaga, en nordisk folksaga och en afrikansk saga som levt vidare från generation till generation. Lika märkligt hur vi kan tolka dem och känna igen oss idag. Det känns tryggt, som att komma hem.

Ibland har jag känt mig som mannen som gick till skräddaren för att hämta sin nya kostym. Den var sned och vind, en ärm var för kort och ett ben för långt. Han fick förställa sig, dra upp ena axeln, böja ner hakan mot bröstet, skjuta ut höften för att kostymen skulle sitta snyggt. Han passerade ett äldre par på en bänk som viskade "Se, den stackars krymplingen...men var har han fått tag på den snygga kostymen?" Det kan tyckas banalt, men när jag läser den berättelsen är det glasklart. Inte kan man gå omkring sådär och förställa sig i längden, hur snygg och lyckad man än ser ut att vara. Det är ohållbart.

Jag har en fantastisk man. För ett år sedan var jag ganska slutkörd. När företaget där jag arbetade lade ner verksamheten förbjöd han mig att jobba ett tag. Kanske såg han att jag precis som sälkvinnan i den grönländska berättelsen hade förlorat mitt skinn. Min hud hade börjat förtorka, spricka, blekna. Jag hade tappat bort mig själv i duktighetshetsen och framgångscirkusen. Jag blev rädd och trodde inte att jag skulle klara av att vara "overksam", men det var precis vad jag behövde. Det var hög tid för mig att ta en paus och hitta tillbaka, ta mig tid att känna efter när jag trivdes som bäst med mig själv.

Pinkola Estés ser ett samband mellan dagens utbredda utbrändhet och att vi tappat kontakten med vår vilda sida. Förr eller senare måste vi ta oss tid att återvända, om så bara för några minuter om dagen. Vi måste hitta vårt eget privata rum, stänga av och stanna till. Vi måste tillåta oss att bli förhäxade av en "jesushimmel", som i går morse när jag gick ut för att hämta tidningen i brevlådan. Solen var på väg upp och de röd-gul-oranga molnstråken tog andan ur mig. Hjärtat höll på att spricka.

Mannen som lade beslag på sälkvinnans skinn lovade att hon skulle få tillbaka det sju år senare, bara hon följde med honom. Hon låter sig övertalas, men han håller inte sitt löfte. De får en son och när sju år passerat och vill kvinnan ha sitt skinn tillbaka. Mannen vägrar och säger "du kommer att lämna mig och barnet om jag ger dig skinnet, du är en dålig kvinna".

Sonen ser att hans mor är på väg att tyna bort. Han hjälper henne att hitta skinnet. Hon blåser sin ande i honom och tar honom med sig ner i djupet, men inte för gott. Hon vill att han ska veta var hon finns. Han återvänder upp på land och hela sitt liv kan han känna hennes närvaro genom att ta i det hon rört vid.

Det stulna skinnet kan symbolisera att vi känner oss bestulna på kärlek, livskraft, självkänsla, tid för oss själva. Vi har lämnat det vilda och anpassat oss. Men för att få kontakt med den vilda själen kan det räcka med att vara uppmärksam och lyssna. Om vi inte kommer självmant så ropar det undermedvetna tills något inom oss svarar. Vi hör rösten tydligare när vi ser den där "jesushimlen", när vi tar oss tid att måla, skriva, läsa, meditera. En god vän gav mig rådet att göra en utflykt på egen hand en eftermiddag, någonstans där jag inte varit. Det har jag inte gjort ännu, men jag ska. Det skrämmer lite.

Jag rekommenderar framförallt dig, man, att läsa boken. Även om din kvinna verkar fungera, hon går, äter, talar och uträttar en hel del, så lever hon kanske i zombiezonen. Hon är inte riktigt "med". Var inte rädd att förlora henne. Hon kommer att tycka att du är en klok man som vågar låta henne "vända hem" då och då, till en plats där hon kan lära känna sin vildkvinna. Hon kommer inte att släppa en guldklimp som du. "Tillit stavas lika från båda håll", som min man så vist brukar säga.

(Puss på dig, Anders.)

"Kvinnor som slår följe med vargarna", Clarissa Pinkola Estés.