 |
RESOR Artikel av Joakim Steneberg publicerad 29 dec 2010 kl. 06.00: "Frankrike - det är jag!""La France - c´est moi!" Så utropade president de Gaulle i en mycket träffande satirbild där tecknaren exakt hade fogat in de Gaulles ansiktsprofil i Frankrikes karta! Nu har jag beslutat mig att per husbil följa den de gaullska ansiktsprofilen.Tecknaren (svensk?) har gjort en genialisk satirteckning med Bretagne som den enorma näsan, Paris som ögat förstås, och La Gironde som den sura nedåtriktade mungipan. Ja kolla själva den franska kartbilden och frammana ansiktet av generalen, ni som minns! Min färd á la de Gaulle är förstås tänkt att börja uppifrån pannan Normandie, fast av tidsbrist tvingas jag skära av näsan Bretagne vid roten. Det är oktober och min egen kran lider av lätt bronkitis, en av anledningarna till min tredje resa söderut över vintern. Färden är sedan planerad att följa överläppen mot mungipan Gironde, samt vidare genom de Gaulles hals ner mot Pyrenéerna. Jag besökte landet första gången -52, som åttaåring. Särskilt starka minnen har jag från sönderbombade tyska städer längs med järnvägen. I Frankrike har jag alltid känt mig välkommen, kanske för att jag gillar den något smågalna franska mixen av revolutionär och anarkistisk glöd, uppblandad med en viss vurm för det upphöjt exklusiva. Här gäller knappast någon jantelag eller politisk korrekthet, om nu inte själva nationen skulle vara hotad. Och så har jag också, med viss möda, en gång lärt mig franska från grunden även om den idag är något ringrostig. Här behövs övning! Därmed förstås inte sagt att jag gillar allt franskt eller landets politik (och inte heller upphaussade kvinnoideal med klonade Parismodeller!) När jag första gången efter 60-talens vistelser i landet åter trampade "franskt territorium" -80, på Sällskapsöarna som under många år utsattes för franska atombombsprov, besökte jag den polynesiska befrielserörelsens kontor. Jag bar sedan med stolthet, genom passkontrollen bland annat, deras T-shirt med polynesisk motståndsslogan. Dock, tillbaka till här och nu. Jag hinner knappt in i "La douce France" den första dagen, förrän den första galenskapen inträffar! Jag parkerar i en liten normandisk stad, på torget vid kyrkan, för att inhandla dagens baguette, vad annars? Då hör och ser jag i backspegeln två män, hojtande springa mot bilen! Hjälp, har jag kört över en fransk katt eller vad? Ur pladdret urskiljer jag till slut att de har låst sig ute från andra våningen (första enligt fransk synsätt) men att ett fönster står öppet och att min husbil är lagom hög, samt har en stege upp till biltaket! Varför ställer jag upp på denna galenskap? Det måste vara på grund av hur jag själv blivit bemött här, som till exempel den gången jag som tämligen kontantlös liftare tvärs genom Europa -66 kom till Paris. Där blev jag bjuden på restaurangmiddag - inget märkvärdigt i sig - men detta av krogens servitör! Denne insåg att jag inte kunde kosta på mig mer än en beställd ynka tomatsallad á 1 franc. Detta hände i början på turistsäsongen och mitt i turistkvarteren. "Välj vad ni vill monsieur!" (Jag valde det näst billigaste.) Så jag ställer upp med min bil, första dagen i landet, efter en försiktig fråga om det inte finns stegar i staden, eller om de är kriminella? Men detta bemöts bara med det franska kroppsspråkets A och O, utslagna armar och ryck på axlarna. Jag kör runt kyrkan till den smala utpekade gatan, och lyckas vid andra försöket parkera bilen snett mot husfasaden. Jag fäller ner stegen, utdelar en lätt förmaning, och den ene fransosen kliver upp. Höjden är perfekt, fast avståndet till huset innebär en viss risk för manfall. Men han krånglar sig in och kommer strax ut på balkongen, viftande med ett klädesplagg. Jag erbjuds en öl för besväret men måste ju köra vidare. Och de båda försvinner glatt vinkande i en bil. I brödaffären är förmiddagens baguetter slutsålda. Innan dess har jag på morgonen färdats längs norra Normandies rätt platta trista landskap, sökt en strand vid berömda Dunkerque, fast funnit ett industrilandskap. Längs vägen såg jag krigskyrkogårdarna med rader av vita cementkors, och passerade ett par krigsmuseer med tysk jättekanon respektive dito stridsvagn utanför. Här har kusten ofta plågats, av allt från vikingar till anglosaxer, och så då av tyskar. Färden går nu makligt vidare genom det sydnormandiska mycket mer kuperade landskapet, med bland annat vackra, vita kalkklippor. Jag övernattar i ett par mindre städer och anländer för natt nr tre till Le Havre vid Seines utlopp med ännu en gratis ställplats för husbilar, i hamnen. På marknaden inhandlas en halv grillad kyckling, ganska stor i och för sig, men för 7 euro!? Maten är inte billig i detta matland. Så dricker jag lite rödvin, billigt dock, där framme i hytten. I passagerarsätet - man är ju inget rattfyllo! Jag tittar ut över hamnen, men det mesta som händer är att en råtta kommer lufsande längs kajkanten. En kvart senare återvänder den ordentligt samma väg. Nästa dag, vid utfarten från Le Havre blir det plötsligt tvärstopp. Det bolmar rök från något okänt längre fram och MC-poliser dyker upp. Jag står sist och blir omdirigerad, tvingas backa med husbil utan bakruta ut på en större gata. Polisen stoppar trafiken och vinkar energiskt åt mig. Därmed ändras min vägrutt, och jag missar den första bron över Seine och sedan även den andra, nu nog mer på grund av "Kajsa Rondell" i GPS:en. Det blir flera mils omväg och till slut färja. Solen skiner och floddalen är vacker, fast upp dyker minnet från ett helt annat Seine - när jag och några tillika berusade amerikanska ungdomar sommaren -67 beslöt att ta ett nattdopp med klädsim i den stinkande floden! Inne i Paris från Isle de la Cité, ön med Notre Dame. Först när strömmen kändes vände vi åter. Ingen drunknande, tror jag. Även nuet har dock sina dumheter. Jag vill nu inte göra fler omvägar, varken i eller runt floder, utan följer närmsta väg längs med nästa flod. För på andra sidan denna, vid havet strax norr om Caen, finns en mindre stad, Ouistreham, med ställplats. Det ska också finnas en bro över dit, det ser jag i min stora Michelinatlas. Jag kommer fram, ser stan och parkeringen med flera husbilar på andra sidan floden, och där är bron. På en skylt står "3,5 ton" (max), det klarar jag, men också en annan skylt, den förhatliga "förbud mot husbilar". "3,5 ton" avgör saken! Jag kör ut på den smala enkelriktade slussbron, med höga trottoarkanter av trä. Men så plötsligt vinklar sig bron, (så gör gärna slussbroar vet jag numera), inte i 90 grader men någonstans däröver. Det blir tvärstopp från höger bakhjul, mot trottoaren! Mon dieu! Mardrömscenariot faller som en svart niqab över hjärnan! - Att jag sitter fast, att till slut någon nödgas tillkalla polis, med dryga böter på plats som följd. Att en jättedyr jättekranbil från närmsta storstad ska anlända, att det ska bli ett komplicerat lyft med skador på aluminiumkarossen, att försäkringsbolaget ska vägra betala dumheten! - Jag måste alltså komma loss! Jag lyckas backa lite och trixar med ratten, tar ut svängen framåt - och med ett litet skutt klaras vinkeln och trottoarkanten! Pust, pust. Ingen verkar ha sett något på andra sidan. Jag parkerar bredvid tysk familj med småbarn. Det blir en kväll med en helflaska vin, för nervernas skull. Nu får det vara slut med tokigheterna, jag åker ju ensam och är beroende av att jag själv och allt omkring mig fungerar. I två dagar vilar jag upp mig i staden, sen åker jag, glatt avvinkad av de tyska barnen, det känns bra. Och nu är det motorväg fast ändå gratis samt i ett vackert kuperat landskap. Jag ser en turistskylt för Bayeuxtapeten med vikingaskepp på. I klassiska radion spelas norska släktgrenens kompositör Sinding, jag möter idel Scania och Volvolastbilar - man känner sig som hemma! Dagens mål är bestämt: Le Mont-Saint-Michel, den spektakulära klosterstaden på ön som omges av tidvatten. Där kan man husbilsparkera för 10 euro, rätt dyrt men med exklusiv utsikt. På vägen dit stannar jag och inhandlar en liten flaska Calvados, för där är jag nu. Le Mont-Saint-Michel gör nog ingen besviken, förutom möjligen då tidvattnet - som tydligen bara infinner sig vid springflod en gång i månaden på grund av den stora och flacka bukten - kommer in. Nu är det mest pölar och sand utanför stan. Men idel skyltar vid stadsporten dramatiserar alla faror som hotar kring ön. Förutom att man kan bli överraskad av tidvattnet kan man halka på klippor, trilla ner i hål vid vadande, eller helt försvinna i kvicksand! På den skylten sticker bara en hand upp ur sanden. Det är idel mansfigurer på alla skyltarna. "Mannen begår dumheterna" eller kanske "mannen är normen"? Ja eller norrman då, det hörs ju på namnet, "Normandie". Eller om det nu var daner som härjade här, innan denna lilla ö-kända stad byggdes? Den är numera förbunden med en vägbank som ej översvämmas, till skillnad från vissa av parkeringsplatserna. Stan är förstås en turistfälla (ingen varning här!), med diverse krimskrams och restauranger. Men stadsbilden är storartad utifrån, småmysig invändigt, och med havs- eller då oftast sandutsikt utåt. Jag avstår från jätteklostret högst upp men tar lite bilder, och en kopp kaffe. Det blir alltså inget Bretagne, men jag åker längs dess landgräns ner mot Atlanten på andra sidan. Jag åker förbi staden Rennes och stannar i stället i en mindre stad, Redon. Där hittar jag en lummig plats vid en kanal. Här står bara franska husbilar vars invånare gärna pratar lite med svensk. Affärerna ligger på andra sidan och bron är en bit bort så jag plockar ner cykeln och kör några svängar. I boulangeriet-bageriet sitter en skylt, "svenskbröd", minsann! Slutsålt förstås, det var nog bara svensk baguette ändå. På kvällen besöker jag ett hamnmagasin som gjorts om till biopalats med vinbar. Ungdomar väller ut från biosalonger, här är man inte så van vid turister så en del tittar lite där jag står i baren iklädd gul skidjacka och världsvant lyfter glaset, "Moviestar, oh moviestar.!" Ja, man får väl fantisera lite för att hålla humöret uppe när ensamheten gör sig påmind bland alla ungdomar i små glada gäng. Nästa dag når jag så Atlanten, vid floden Loires utlopp. Över den väldiga bron, och så är jag dessutom i sydfrankrike! Det "varma och mer vänliga" som det sägs. Jag tar först in på en betalställplats vid en badort. Franska husbilister bara skrattar när jag frågar hur man betalar. "Betala här, i oktober, och för vadå"? Det skulle väl vara för de gratis ståtoaletterna på plats, de som jag trodde var utrotade. Jag promenerar längs stranden med andra söndagsmänniskor. Det är lika halvtomt som vid svenska badorter så här års, semestern är samma i alla länder. Utom för 40-talspensionärer i husbil, det är vi som tagit över och håller igång! Det finns en del större öar längs med kusten, och jag ser på kartan att man kan nå närmsta ö via två vägar, fast den närmaste vägen är "farbar bara vid lågvatten" säger kartan. Hmm, detta måste kollas. Jag tar vägen mot ön och når kusten. Tvärstopp! Stora ljusskyltar varnar för drunkning, det råder högvatten. Det enda som syns längs den nästan fem kilometer långa översvämmade vägen ut mot ön, är några stenrösen med trästolpar som sticker upp ur vattnet. Det är väl där man skall rädda sig upp vid motorstopp, medan bilen med ett gurglande försvinner eller flyter iväg i det framrusande vattnet. Och på denna väg hade jag tänkt ta mig ut!? Har inte risktagaren i mig fått nog av förföriska floder med nattdopp, eller av trånga slussbroar? Det skall nog till fransmän för att låta bygga en väg som uppslukas av havet två gånger per dygn! En husbil är som en baby, den måste skötas om, tömmas och fyllas på. Det behövs städas, samt tvättas för egen del. Så jag uppsöker nästa kommunala campingplats, som brukar vara billiga under lågsäsong. Utom kanske vid havet visar det sig, det kostar 13 euro här och de tar hutlösa 4 euro för en timme internet! Det är bara två till på campingen, ett par med villavagn strax intill. Han kommer och hälsar på med hunden, medan jag servar toatank, han pratar på om ormarna som finns här sommartid mellan camping och strand, här är det hundarna som blir bitna! Men så kommer det värsta: "Det är strejk i hela landet, lastbilar blockerar, raffinaderier och alla mackar är stängda!" De vill inte jobba tills de blir 62 som är Sarkozys krav, arma fransmän. Nästa dag vid avfärd bekräftar madam i receptionen, det är "storstrejk, alla mackar är stängda". Och jag som bara har en kvarts tank! Jag far längs kusten, ser stängda mackar, men där är en öppen, fast med hundra bilar i kö. Jag tar en sidoväg, och minsann, där är en mack med blott ett tiotal bilar. Man får tanka, men bara 20 liter, fast aldrig har jag sett så glada tankare, folk pratar och skrattar! Senare hittar jag ännu en mack, 20 liter max igen, men nu är ju tanken ändå nästan full! Jag är på väg till en ställplats längst inne i en bukt strax utanför den till synes eleganta staden La Rochelle. När jag kommer ut på strandvägen längs med bukten, börjar jag därför undra. Båda de två campingplatserna är förfallna, de verkar helt övergivna. Där står bara några villavagnar på ända med söndriga tak och fönster, och det är fullt med bråte över allt. Längs vägen ligger också ett antal villor, igenbommade med igenmurade fönster, folk har klottrat på väggarna och det är skräpigt i trädgårdarna. Vad har hänt? Vandalisering? Men i denna skala? Bukten är svaret på mina frågor skall det visa sig nästa dag vid ställplatsen. Och det rör sig om vatten, även denna gång. Fortsättning följer.... |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Joakim Steneberg, Sammansatt men fullt begriplig.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
< |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
