För att överhuvudtaget kunna göra en rättvis jämförelse om vem som är bäst finansminister måste man ta hänsyn till de grundläggande förutsättningarna. En sådan förutsättning är något som gör Sverige unikt i Europa. Under Borgs tid som finansminister har vi sålt ut statliga bolag för cirka 25 miljarder i snitt per år sedan alliansen kom till makten[1] och Borg vill fortsätta göra det även under denna mandatperiod[2]. För att få en uppfattning om hur mycket 25 miljarder är så är det dubbelt så mycket som det 2011 lades på kultur, medier och fritid. Eller det skulle kunna räcka till att fördubbla allt studiestöd, från gymnasieelevernas studiebidrag till högskole- och universitetsstudenternas bidragsdel[3]. Det motsvarar mer än hälften av det vi lägger på försvaret varje år. Med andra ord är 25 miljarder ingen struntsumma.
Viktigt att komma ihåg är att detta handlar om engångsinkomster. Med hjälp av detta extra tillskott har det inte varit några större problem att finansiera skattereformerna. Man skulle kunna tro att regeringen på sikt skulle kunna tjäna på att sälja ut de statliga bolagen, d.v.s. att de kostar staten pengar. Men i själva verket har de tvärtom varit en relativt stor inkomstkälla för staten[4], som vi nu går miste om. Förutom de årliga miljardbeloppen vi fick som tillskott i statens kassakista, har vi också förlorat vår demokratiska möjlighet att förändra och påverka de statliga bolagen när de säljs ut till privata aktörer. Vår insyn in i hur välfärden sköts går från att vara helt öppen för insyn till nästintill totalt stängd. Vår historiska och rätt så världsunika offentlighetsprincip omintetgörs. Är det sådant som gör en till Europas bästa finansminister?
När vi ändå är inne på ämnet privatiseringar, kan vi väl ta oss en titt på hur de berikat oss de senaste åren. Vi har bara under de senaste veckorna kunnat läsa om skandalerna och missförhållandena i Carema. Hur Trafikverkets upphandling lägger mångmiljonbelopp på företag som inte sköter sitt jobb. Vi har kunnat läsa om hur över 100 personer sagt upp sig på SOS Alarm p.g.a. orimliga arbetsförhållanden, ett statligt bolag som uppmanats att drivas på marknadsekonomiska grunder. Tidigare har vi kunnat läsa om turerna kring Carnegie, som skötte sig så illa att det till och med förstatligades av alliansregeringen. Och vi vet alla att vare sig elbolagen levererar billigare el eller att tågen är punktligare sedan de statliga verksamheterna privatiserades i viss mån. Är det sådana konsekvenser för vår ekonomi som ska belönas? Hushållens skulder har ökat till rekordnivåer[5], skulderna till kronofogden ökar[6], och vi hör regelbundet rapporter om att sms-skulder ökar, ungdomsarbetslösheten är konstant hög och att många befarar en stundande bostadsbubbla som kommer att spricka. Är det sådana här exempel som gör vår finansminister till Europas bästa?
Möjligtvis borde han fått någon slags internationellt pris för duktiga läkare. För vad Anders Borg är bra på är att förhindra ett stort blödande sår med plåster. Plåster som tillfälligt stoppar vår blödande ekonomi. Plåster i form av utsålda statliga bolag som ger en årlig bonus i statskassan som tillfälligt räcker till för att finansiera skattereformer. Plåster i form av superlåga räntor som skjuter bostadsbubblans kollaps framför oss till den dag räntan måste börja höjas igen. Riksbanken som sätter räntorna är förvisso självständig, men vi är samtidigt det land i Europa som har lånat mest till våra bostäder[7]. En finansminister som fått minst betyg godkänd i nationalekonomi borde inse att låga räntor är en nödlösning på detta jätteproblem, som naturligtvis inte håller i längden och att den ekonomiska politiken måste förändras drastiskt om vi ska undvika en bostadsbubbla och ekonomisk kris som kommer att drabba hela Sverige. Ur denna aspekt är Anders Borg oerhört skicklig på att dölja de djupa ekonomiska problem Sverige har, och oerhört framgångsrik på att skjuta krisen framför sig i tiden.
Det mest anmärkningsvärda är kanske ändå att vi har en opposition som inte är kompetenta nog att peka på de enorma ekonomiska hål som regeringen, med Anders Borg i spetsen, lappat över. Istället har man vid flera tillfällen erkänt Borg som framgångsrik, t.ex. under krisen 2008-09 då flera högt uppsatta sossar berömde att han klarat krisen så bra, trots att vår statsskuld minskade en hel del under krisåren. Till och med nu i och med denna utnämning som Europas bästa finansminister, så har Waidelich, huvudmotståndaren, varken modet eller förståndet att kritisera den katastrofala ekonomiska politik som förts sedan 2006, utan ger istället ett halvt erkännande genom att säga att det är tack vare Göran Persson som Borg har lyckats. Vilket ju faktiskt är ett medgivande om att Borg för en lyckad ekonomisk politik. Waidelich säger till och med att Sverige "går bra"[8]. Det kanske inte är så konstigt att sossarnas opinionssiffror rasar när de ger alliansens ekonomiska politik godkänt.
Det vore fel att säga att alla fått det sämre i Sverige, många grupper har fått det betydligt bättre. Det är framförallt de grupper som redan hade det gott ställt. Men den stora del av befolkningen som befinner sig längst ner i samhället har fått det tuffare och situationen kommer bli värre när de tillfälliga plåstren för vår blödande ekonomi inte längre håller tätt.
Liberaler som näst intill ser sin liberala ideologi som en religion brukar hävda att om det övre skiktet i samhället får det bättre så sipprar det ner på dem som har det sämre. Däremot finns det inte många praktiska bevis på att det verkligen är så det fungerar, särskilt inte i dagens Sverige. Vad som däremot finns är ett starkt samband mellan att när de som redan har det sämst ställt får det sämre och så sprids fattigdomen uppåt i samhällsskikten likt mögel i ett fuktskadat hus. Blir de fattiga fattigare så konsumerar dem mindre. Då går företagen sämre och folk sägs upp, och det konsumeras än mindre, och vi dras in i en negativ spiral som drabbar till och med det ekonomiska toppskiktet negativt. Häromdagen visades ett reportage från USA där en man som tidigare tjänade 1000 dollar om dagen nu efter den amerikanska krisen levde på 1000 dollar i månaden och var beroende av hjälp från sociala myndigheter och ideella föreningar.
Jag räknar inte med att alla läsare håller med mig, men tiden får utvisa vem som har rätt. Skriv in en påminnelse i din google-kalender om att läsa denna artikel om exakt två år. Man kan ställa in så att man får både sms-påminnelse och email-påminnelse. Jag skriver detta för att jag vill bevisa att jag inte är en olyckskorp utan är verkligen övertygad om att vi kommer ha en betydligt sämre ekonomisk situation senast 2013 och är beredd att sätta min trovärdighet och stolthet på spel (i det fall som jag mot all förmodan skulle ha fel). Tack för ordet.
(Kan för övrigt tillägga att Newsmill inte ville publicera denna artikel, men jag lovar att vara Sourze trogen hädanefter).