 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Angus Liddell
publicerad 10 feb 2009 kl. 20.47:
Att bli pappa - Del 2
"Ja tänk vad mycket jag lärde mig redan som tonåring, jag var säker på att jag höll facit till livet och att det skulle göra mig till den bäste pappan i världen."
Börja gärna med att läsa "Att bli pappa - Del 1".
Jag tillbringade mycket tid under mina tidiga tonår, när jag umgicks med kamrater, med att följa samspelet pappa och son eller dotter. Det förvånade mig verkligen ofta att pappans roll mest bestod av att vara en stark och pålitlig inkomstkälla och att mamman oftast var den som barnen talade om känslor och problem med.
Många saker som diskuterades mellan mor och barn avslutades med att man sa "men det talar vi inte med pappa om", och så lite skratt som betydde att han ändå inte skulle förstå. Jag hade bestämt mig för att inte jämföra mig med mitt av minnen av föräldrar från mitt förflutna, eftersom något stort tydligen varit fel. Så jag började med vad jag kallade "ett blankt papper". Många gånger gick jag hem på kvällarna efter ett besök hos någon kompis och skrattade åt samspelet, eller avsaknaden utav den. Hur man kan tro, att när det uppdagats att ens dotter har förfalskat förälderns namnteckning på ett frånvarokort, att detta endast kan härstamma från påverkan av någon kompis av sämre börd, är helt fantastiskt. Vad ska det till för att en förälder ska kunna se att de flesta barn är lika goda kålsupare och att det i grund och botten inte finns elakhet bakom tonårsmisstag utan att de är just det - tonårsmisstag. Om man visar sitt barn hur man lägger över skulden på andra så lär de sig just det, att det känns bättre då, tydligen. Och att vissa vuxna kan anse sig vara bättre föräldrar än de som är skilda! Ja visst är vuxna fantastiska. nu rör detta sig om 70-talet, och idag är det ovanligare med icke skilda föräldrar, såna som jag och min fru. Jäklar nu blev jag ovanlig igen.
Något som de allra flesta barn vill vara är just "en i mängden", det är tryggt att vara som andra och när man sticker ut av något skäl så syns man mycket mer. Det roliga i detta är att de som är just "en i mängden-barn" önskar att de skulle kunna sticka ut lite extra ibland för att synas. Men vad de inte vet är att det kostar, och att man inte kan bestämma när man ska slippa det. Min svensklärarinna kontaktade min flickväns föräldrar brevledes för att tala om att jag var ett skilsmässobarn, och hennes bedömning var att jag inte var ett bra sällskap åt deras dotter som faktiskt hade bra betyg, mycket bättre än mina. Det hon inte kände till var att tonårskärlek är starkare än Karlssons klister, eller för att hoppa till nutid, superlim. Antagligen hade hon ingen erfarenhet därutav.
På 70-talet var det största som son till en framgångsrik pappa att ärva hans miniräknare. Ju fler knappar och funktioner, desto mer invecklat arbete hade pappan, med tanke på att den avlagda miniräknaren inte längre räckte till. I den unga ålder jag befann mig i minns jag tydligt hur jag lovade mig själv att köpa invecklade miniräknare till mina barn, även om jag jobbade som diskare. Jag skulle till och med se till att de såg väldigt använda ut så att allt stämde.
Ja tänk vad mycket jag lärde mig redan som tonåring, jag var säker på att jag höll facit till livet och att det skulle göra mig till den bäste pappan i världen.
Här kan du läsa fortsättningen, "Att bli pappa - Del 2".
|
