 |
POESISKOLAN
Artikel
av  Johan Åkesson
publicerad 31 maj 2004 kl. 20.43:
som jag känner mig
schizofrenipoesi
hon är idealist
och en gång hade hon håret utsläppt,
ja jag tyckte hon var ännu vackrare då,
trots att jag inte sett insidan,
ja, den jag ändå glorifierat
satt högst upp på piedestalen,
...tyckte jag hon var vackrare då,
det är så han gör, han som pratar om sig själv i tredjeperson, högt upp på piedestalerna, vägen dit täckt av heta plåttak, och med vin i strupen tror han sig alltid kunna nå dit,
ja, jag bränner mig, nästan alltid på cigaretter,
för att känna något varmt emot min hud, eller känna...
överhuvudtaget...
men jag lämnar dem sedan där,
som från grottan se solstrålen så tydligt,
en förnimmelse om att det finns något vackert där ute,
men att vara så rädd att bli sårad, att man aldrig riktigt
vågar bli lycklig, våga chansa,
de stora ängarna ligger redo, öppna, mjuka
och hennes lena ansikte i mitt knä,
smulor som ändå fåglarna äter upp,
och ett solsken på hennes mage,
jag svalkar med en kyss,
men när jag blir folkpartist,
ja, det är det socialisterna
blir när de blir vuxna,
ja, när jag blir folkpartist
så kommer jag nog bli kär i henne,
för att hon har något där, kvar...
ja trots att hon blivit vuxen,
något, något...
kvar av vad jag en gång ville vara, bli...
jag kommer då endast vara en blek kopia,
en spegelbit, så söndrig och utnött,
att man knappt kan se sig själv,
men ibland undrar jag om jag kanske redan är kär,
det är som tuggummi, det där med kärleken,
att man liksom ältar, tappar lusten, smaken...
berusningen, sockersuget...
efter ett tag,
att aldrig riktigt våga smaka helt på livet,
då kaffe och gårdagens öl tar över de där visionerna hon har, som jag tror hon har, som jag vill ha, som jag hade när hela livet var en möjlighet,
jag var nog tio är då,
sen var det något som satte alla drömmar i brand,
och det faller fortfarande aska,
eller ha,
det där med att ha,
ja,
hon förklarade för mig,
en annan flicka, ja de är så många,
som jag vill ha, men aldrig riktigt får,
de är kvar på piedestalerna
ja, när jag och tobias står på barrikaderna,
är vi lika arga båda två, trots att flickorna har lämnat
slaget för länge sedan...
de är hemma hos dem de inte älskar,
dem de inte riktigt vågar lämna,
de har hund, lägenhet, och samma tvättid,
det klart att det är jobbigt att lämna något för kärleken,
att kanske få en extra hyra, avliva ett djur, eller ...
bli lyckliga på riktigt
eller så blir vi också sådana en dag,
men inte riktigt ännu...
nej, jag tror inte tobias är folkpartist,
ja, jag sa att jag paxade henne,
hon sa att man inte kan göra så,
jag sa att jag just gjorde det,
hon log, jag var uppriktigt ledsen,
men på något sätt tror jag mig aldrig få se henne där inne,
...insidan jag piedestalerat, hon kommer sitta där dingla och skratta, eftersom hon tror att jag bara vill smaka mellan hennes ben, som i dikten,
för det är så jag brukar göra, att endast på fyllan våga
vara nära, och på samma sätt aldrig vara så långt borta
från den jag egentligen är...
det är det jag befarar,
men en gång drack jag coca cola,
vi hade lyssnat på musik, jag hade mest sett åt hennes håll, hon såg inte det, men hon sa att jag drack imperialisternas dryck,
att jag kanske, när de skjuter de
som bara leker krig, kastar stenar mot pansarvagnar,
att jag då betalar den vassa kulan, den hemgjorda bomben,
deras mammor, bröder, systrar, ger någon annan,
men hon sa att rättvisemärkt kaffe,
det som suddar ut mina livschanser, mitt tuggummi,
...det är att göra skillnad,
så nu med min kluvenhet,
ja, att precis smuttat på ett rättvist kaffe som faktiskt smakade äckligt, och imperialistiska cigaretter som faktiskt smakade gott,
ja, denna kluvenhet,
som ena dagen kåtmonster med alkohol i strupen,
andra dagen eftertänksam romantisk diktare,
någonstans tror jag, att hon är räddningen av allt det här,
men å andra sidan vet jag att jag redan har förlorat
så jag drar nu
och du kommer aldrig få veta vem jag egentligen är,
förlåt, eller varsågod
hejdå
|
