Två av mina yngsta väninnor har haft stora problem med extremt jobbiga tonårsbarn. Efter hård kamp med samvetet lät jag till slut den känsliga frågan undslippa mej : "Är ni säkra på att de inte testar droger?" - precis som väntat blev resultatet rosenrasande förnekelse. "Hur kaaan du tro något så tarvligt om min lille, fine kille!?! Han skulle aldrig svika sin mamma. Vi har ju pratat som kompisar, och jag litar fullkomligt på honom" ... På i stort sett samma vis ondgjorde sej väninna nr 2 över min oförskämda fråga ... För att göra en lång och grymt smärtsam historia kort kan jag nu tyvärr avslöja att precis så var det. Två fina pojkar hade en längre tid kunnat dölja sitt spännande drogtestande därför att mödrarna litade blint på sina barn. Vi SKA lita på barnen, vad annat kan vi förresten göra? Men allvarligt talat skulle jag, om jag vore tonårsmamma i dag, vara tacksam över att själv slippa avslöja mitt barn, vilket i så fall inte lär ske förrän missbruket har pågått så länge att det är synligt. Då är det inte lätt att bli fri och få livet åter.
inlägg #6
