Jodu Janne B - men allt tyder på att det är dit vetenskapen i olika former försöker nå - inte för att jag vet om dom kommer att lyckas, mycket tyder på att det onåbara ständigt flyttar sina possitioner en liten bit i taget utanför vetenskapens räckvidd så än kan du känna dej lugn :-)

Nej usa - det tar nog tid - men att rida på att man varit en baby hela livet kan man ju inte heller - gullegullandet måste ju upphöra någon gång - framför allt är det andra som måste ha rätt till skydd mot de stackars babyer som haft otur och blivit felväxta hur tragiskt detta faktum än är - realiteten är som den är och skadan blir ju bara än större och förgiftar hela samhället om man inte hindrar de redan skadade att ställa till med än mer elände...

Citat usa//Till slut ska jag bara påpeka att jag INTE på något sätt försvarar brottslingar utan troligen på grund av min yrkeserfarenhet är benägen att se detta ur olika synvinklar.//slut c. Det är detta som är kärnan - generaliserande i största allmänhet förorar alla på. Under det att jag en gång straffades för att jag inte inställt mej för militär tjänstgöring hamnade jag på Långholmen och fick titta i en cell ett par veckor med en timmes promenad om dagen. Första tiden var jag ganska deppad och mådde rent allmänt pyton därför att samhället straffade de som inte önskade delta i makternas dödande vansinne blev inlåsta och berövade all frihet då det egentligen borde vara tvärt om - de som kan tänka sej att bemanna vapnen och rikta dessa mot det levande livet är de som rätteligen borde förvaras på ett oskadliggörande vis. --- Nu var det i alla fall så att jag satt där jag satt och blev utsläpt tillsammans med de andra den där timmen och kände inte mycket gemenskap med övriga fångar som jag hörde stod och skröt om diverse bravader inför ögonen på de yngre och inte fullt så erfarna. Tredje dagen kom en av de andra fångarna ner till mej i mitt hörn av rastgården och undrade hur det stod till - han var en av de som delade ut maten och hade noterat att min mat varit orörd sedan jag kom och var lite bekymrad för hur jag klarade mej. Han undrade lite försiktigt vad jag satt för och hur lång tid jag hade kvar. Då jag talade om att det bara var en dryg vecka kvar tills jag kunde få ut min cyckel från förvaringen och trampa därifrån lika fri som innan så hade han lite svårt att hålla sej för skratt - för att ge mej lite perspektiv på sakernas tillstånd talade han om att han hade knapt åtta år kvar - han hade haft ihjäl nån en gång, men han var en empatisk människa, faktiskt den enda som verkligen brydde sej under den tid jag satt inne...