Charlie Söderberg har helt rätt i att man inte i första hand ska se sin bostad som ett investeringsobjekt. Hans analys i övrigt rymmer inga direkta faktafel, men han glömmer några detaljer som inte är helt oväsentliga. Den viktigaste är att vi inte haft något spekulationsbyggande i Sverige efter 1992. Byggbolagen och bankerna lärde sig läxan! Vi har, tvärtom, haft ett mycket lågt byggande under dessa år. Under år 2009 byggdes, om jag minns rätt, inte mer än 13.000 bostäder. Det finns inga tomma hyreslägenheter alls i storstadsområdena, och nyproducerade tomma bostadsrätter är mycket få. Samtidigt genomgår Sverige en mycket snabb befolkningstillväxt i just storstadsområdena. Det innebär att ett mycket lite utbud möts av en mycket stor efterfrågan. Den situationen kan inte förväntas ändras under kommande år, vilket är en omständighet som starkt talar mot ett nämnvärt prisfall på bostäder. Man bör därutöver inte bortse från en av de grundläggande faktorerna bakom krisen 1992. Försvaret av den fasta växelkursen! Detta försvar drev hösten 1992 upp även de fasta bostadsräntorna till mer än 12%. En sådan ränta var, förstås, förödande för priset på bostäder vars värde på kort tid rasade rakt ned i källaren. Sverige har numera en rörlig växelkurs. Riksbanken tvingas inte försvara kronan, och räntan kan därför sättas i enlighet med vad främst konjunktur- och inflationsläget kräver. Två år från i dag är det osannolikt att femårsräntan överstiger 6%. Den rörliga räntan kommer sannolikt att vara någon procent lägre. Detta är räntenivåer som de allra flesta hushåll klarar. Min sammanlagda bedömning, som alltså primärt gäller storstadsområdena, är sålunda att hotet om en kommande bostadskrasch är kraftigt överdrivet.
inlägg #1
.jpg)
